Konsten att vara ledig

Anna undrade i en kommentar om jag inte blir helnipprig av att gå hemma. Och det blir jag. Men det beror nog mest på att min sjukdom hindrar mig från att göra något vettigt med all tid jag fått till skänks. Det går ju i vågor det där. Vissa perioder mår jag ju mycket bättre och då kan jag ju göra mer med min tid. Läsa, pyssla, vara ute, gå på fotbollsmatcher, se på teater och allt det där som man kan göra när man inte har något jobb att anspassa sig till. Men i de perioder som jag mår sämre så blir det förbaskat grått att leva. Om jag mår riktigt dåligt så har jag liksom fullt upp med det. Men när jag mår "smådåligt" så blir det svårt eftersom man vill göra saker men hindras på grund av något så menlöst som oron. Nu menar jag inte att jag inte kan försöka. Men det blir oftast helt meningslöst att försöka göra något eftersom det hela förstörs av ångesten.

Tyvärr har jag väl inte heller hittat mig själv i denna nya situation. Jag har svårt att orientera mig i livet. Det är väldigt lätt att dagarna bara går, utan att jag får något som helst gjort. Men det är säkert samma problem som många får när de går i ålderspension. Jag kan tänka mig att det är jättesvårt att hitta en anledning till att gå upp ur sängen när man jobbat i 40 år och helt plötsligt står utan tider att passa och saker att göra. Jag vet att jag har svårt att motivera mig i alla fall. Det är så lätt att man skjuter upp allt tills man helt plötsligt inte får något gjort alls. Men tanken är väl att jag förhoppningsvis hittar en bra behandling mot min sjukdom och kan återkomma på arbetsmarknaden så småning om. Aldrig mer vården. Men det finns ju så mycket annat att göra.





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback