WoBWorld

Det regnar ute. Kallt, vått regn blandat med våta löv som singlar ner från björkarna ute på gården. Kallt är det med. Alltså inget väder för mig. Lika bra att sitta inne, lyssna på lite musik (Elton Johns senaste skiva, låter ok än så länge) dricka thé och vänta på att Hulda Hustrun kommer hem. Hon och äldsta dottern är på vårdcentralen för att försöka utröna varför dottern hostar och snörvlar så förbaskat. När väl Min Själs Räddning kommer hem skall jag försöka övertala henne att klippa mig. Håret står åt alla håll och kanter och jag kan omöjligen få någon som helst fason på det. Visserligen brukar jag klippa mig själv (det är inte så svårt som det låter. Blir lite si och så kanske, men det duger) men denna gången så kan allt Hulda Hustrun få passa på. Det bästa vore såklart att gå till en frisör men det pallar jag inte på grund av panikångesten. Har inte satt min fot i en salong sedan 1998 eller om det var 1999.

Själv känner jag mig rätt ok. Stabilt ostabil. Kanske, kanske var medicinhöjningen och de nya tabletterna rätt melodi. Jag kan inte annat än hoppas. Men jag har provat så många piller och terapimetoder så jag vågar inte hoppas på för mycket. Men det vore trevligt med ett liv där man kan gå till frisören, tandläkaren, bio utan att få spatt och spader. Det har ju visserligen gått lite i perioder det där. Ibland är det bättre och ibland sämre. Så ibland har jag ju kunnat komma ut i livet. Men som det känns nu så känns det riktigt hoppfullt. Ångesten finns där, på lur, men den bryter inte fram lika lätt. Men som sagt. Jag har bara tagit de nya medicinerna några dagar. Allt för tidigt att börja hoppas.

Nä, en kopp varm thé så skall jag kolla runt om det finns något bra på tv. Nått skall man ju fylla livet med.