WoBWorld

Jag delade mina mediciner i dag i min dosett. Vilken vacker syn det blev. Det riktigt sprakar av färger i den där lådan. Mängden piller överskrider vida mina fromma drömmar om att bliva en tablettknaprande vuxen. Jag äter säkerligen mer medicin än en vanlig hederlig 90-åring. Med tanke på alla dessa kemikalier som far omkring i mitt blodomlopp borde jag vi de detta laget vara frisk som en nötkärna. Men jag som känner mig så krasslig som man bara kan. Märkligt det där. För varje läkarbesök får jag ett nytt piller. Ännu en låda som ställer sig bredvid de övriga i köksskåpet. Jag har en tjock lunta med gula recept och det råder en strikt tidsdiciplin över dygnet för det är ett helt projekt bara att komma ihåg att ta rätt tablett på rätt tid.

Vissa stunder funderar jag på att revoltera. Att helt enkelt sluta ta alla de där medicinerna. Fan vet om jag int eskulle bli frisk då. Fast när jag tänker så så blir jag så upprörd och agitterad att jag måste ta ett piller för att lugna ner mig. Man vill ju inte vara upprörd, då kan man ju få både hjärtklappning och högt blodtryck. Så jag fortsätter pilla i mig piller dagarna i ända. Kanske kan jag till slut slå något sorts rekord typ "yngste medtävlare med mest mediciner" i SM i pillerknaprande.

Nä, nu var det dags för ett rosa och två vita. Piller alltså.