WoBWorld

Tror ni inte hatt jag har fått tandvärk också. Som om jag int ehade annat att bekymra mig för. Det är en såndär malande typ av tandvärk. Precis lagom besvärlig för att man skall bli på saggigt humör. Är det inte det ena så är det det andra. Risken att man skulle råka må bra nån dag verkar vara lika liten som att en extra penis skulle växa upp på ryggen. Jag må låta pessimistisk och gnällig men livet verkar vara en enda lång raksträcka med otaliga hinder. Det går fort men man krocka ständigt. Är det inte kass ekonomi så är det magkattar och är det inte det så är det nageltrång, söndriga biler eller snömodd på vägen.

Vissa dagar skuttar man upp ur sängen och känner att ingenting i världen skulle kunna få en på dåligt humör. Det är sådana dagar brevet från fogden ramlar ner i brevlådan, katten har pinkat på de nytvättade kläderna, man får fortkörningsböter. Efter ett tag så slutar man bli förvånad och känner endast en nattsvart förtvivlan över livets orättvisa. Skulle man mot all färmodan få en rikitgt bra dag nån gång emellan blir man så förvånad att någon skulle kunna putta omkulle en med en smörgås. För sådana dagar finns knappt. Och när de dyker upp är det otvivelaktligen så att de finns bara för resterande dagar skall kännas ännu mer motiga.

Men jag skall inte klaga. Idag är det bara lite tandvärk. En Alvedon så fixar det sig kan jag tro. För att ge upp hoppet, det gör man ju aldirg. Som tur är.