Att gråta som en karl
Ok jag tittade och grät, tittade lite till och grät ännu mer. På "A beautiful mind" alltså. Man kunde tro att det var i spegeln jag tittade men när jag gör det så orkar jag inte ens gråta längre över hur livet förvandlat den vackre unge man jag en gång var till detta... eh, ja, som jag ser ut.
Men den där filmen slår an hela mitt hjärta. Både för att den för det första är förbannat bra, välspelad, bra regi av Ron Howard och manuset slår det mesta. Man kastas mellan verklighet och drömmar så att man till slut själv börjar tvivla på vad man sett. Sen är det ju det där med kärleken mellan John Nash och hans hustru som gör mig helt vansinnigt glad och ledsen på en och samma gång. Den påminner mig om när vi tittade på filmen tillsammans min före detta fru och jag. Jag inser vad jag har förlorat och gråter.
Fan, jag har suttit här som en öppen kran och tyckt förfärligt synd om mig själv. Det var väl en faslig tur att filmen tog slut för annars hade jag väl blivit alldeles uttorkad kan jag tro.
Just nu känner jag mig emetionellt slut som det så fint heter. Det händer när man kännt allt mellan himmel och jord på en och samma gång. Fast när jag tänker efter lite närmre så kommer jag på att det är ju så jag funkar. En känslomänniska som inte har vett nog att stänga av alla känslor utan lever ut den mest hela tiden. Rena hottentotten vettja.
Nu är det väl dags att lägga sig till ro kan jag tro. (Titta där, ett rim mitt i allt. Jag slutar aldrig förvåna mig själv). Men först ska jag dricka upp mitt thé och röka en cigarett. Sen är det dags att hoppa i säng med min ständiga älskarinna Chips. Hon brukar inte vara svår att få i säng inte. Det räcker att jag tar av mig byxorna så kommer hon rännande. En sån kvinna fast i männiksoform vill jag ha.
Så, jag bjuder er troligen godnatt, om jag inte kommer på nått annat oerhört viktigt att skriva om. Det händer ju titt som tätt att jag lurar ut kloka tankar när jag ligger och försöker somna. Men det märker väl ni kan jag tro.
Men den där filmen slår an hela mitt hjärta. Både för att den för det första är förbannat bra, välspelad, bra regi av Ron Howard och manuset slår det mesta. Man kastas mellan verklighet och drömmar så att man till slut själv börjar tvivla på vad man sett. Sen är det ju det där med kärleken mellan John Nash och hans hustru som gör mig helt vansinnigt glad och ledsen på en och samma gång. Den påminner mig om när vi tittade på filmen tillsammans min före detta fru och jag. Jag inser vad jag har förlorat och gråter.
Fan, jag har suttit här som en öppen kran och tyckt förfärligt synd om mig själv. Det var väl en faslig tur att filmen tog slut för annars hade jag väl blivit alldeles uttorkad kan jag tro.
Just nu känner jag mig emetionellt slut som det så fint heter. Det händer när man kännt allt mellan himmel och jord på en och samma gång. Fast när jag tänker efter lite närmre så kommer jag på att det är ju så jag funkar. En känslomänniska som inte har vett nog att stänga av alla känslor utan lever ut den mest hela tiden. Rena hottentotten vettja.
Nu är det väl dags att lägga sig till ro kan jag tro. (Titta där, ett rim mitt i allt. Jag slutar aldrig förvåna mig själv). Men först ska jag dricka upp mitt thé och röka en cigarett. Sen är det dags att hoppa i säng med min ständiga älskarinna Chips. Hon brukar inte vara svår att få i säng inte. Det räcker att jag tar av mig byxorna så kommer hon rännande. En sån kvinna fast i männiksoform vill jag ha.
Så, jag bjuder er troligen godnatt, om jag inte kommer på nått annat oerhört viktigt att skriva om. Det händer ju titt som tätt att jag lurar ut kloka tankar när jag ligger och försöker somna. Men det märker väl ni kan jag tro.
Kommentarer
Trackback