En bön till en Gud som inte finns

Gode Gud, vargtimman närmar sig så sakteliga. Det finns en gammal sanning i vården som säger att folk, männiksor, sådana som du och jag, oftast dör på natten frammåt morgontimmarna. Tja, jag som jobbat i vården i hela mitt yrkesverkamma liv mer eller mindre och som är uppväxt på sjukhem och lasarett kan inte annat än hålla med. Sen vet jag av egen erfarenhet att ångest lever av "the wee small hours".

Inte ens katten vill prata med mig. Jag är som ett spöke. Jag finns inte. Här ute i Viskafors så spelar inget någon roll längre. Gode Gud. Varför? Jag vet att jag har felat. Så många gånger. Men varför denna ökenvandring?

Vakna, ta en kopp kaffe, läsa Borås tidning, kolla på nätet, duscha, raka sig, borsta tänderna, kolla lite till på nätet, städa, ta en kopp kaffe till. Sen tar det liksom slut. Möjligen så kan jag gå ut med soporna. Men sen finns... ingenting.

Visst kan jag ta en promenad. En sväng med mopeden. En cigarett på balkongen. MEN: JAG: ÄR: ENSAM!!!!!!!

Jag vill inte mer!!!!!!!

Jag vill, fan vad jag vill. Så mycket. Få visa vem jag är. Få upptäcka vem hon är. Låta oss vakna ihopsnurrade bland våra lakan. Ligga och titta på henne när hon sover. Jag vet inte vem hon är men jag längtar efter henne.

Jag har aldrig i mitt liv varit singel så här länge. Jag vet inte vad jag ska vara det för heller. Jag vet vem jag är. Jag vet vad jag letar efter. Men snälla Gud, om du nu tror själv på att du finns. Låt mig finna henne. Låt mig titta på henne när hon sover och låt mig inte göra samma misstag som jag gjort förut. Låt mig göra henne lycklig och tillfreds.

Snälla!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback