En förlorad själ
Utanför mitt fönster har dimman lagt sig. Som en silvergrå väv har den svept in hela världen, runt gatlamporna lyser gyllene bollar, jag, jag sitter här i värmen och saknar nått som jag inte kan sätta fingret på vad det är. Sällskap? Nån att ty sig till? En modersfigur eller en varm kvinna att åtrå? Jag själv vet inte. Jag kan bara känna efter i bröstet på mig och finna en tomhet som inte borde finnas där.
Nu är det natt. Svart är himlen, än mer svart skogen som grenslar Viskan. Inga tåg drar förbi, inga bilar viner på vägen och i huset är det tyst, som i en grav. Tyst förutom de ljud jag själv bestämt skall vara här. Musiken från datorn, vinandet från laptopens fläkt, mina tunga steg på parketten. Kattens mjuka spinnande på golvet. Prassel från de blad jag ögnar igenom ifrån morgonens morgontidning. Krafset när jag rotar runt i min pipa och rengör den för en ny laddning tobak.
Mitt hjärta har förlorat en viktig kamp. Nu när jag har tak över huvudet, mat i skafferiet och en varm katt som flänger runt mina fötter så kan jag tänka efter vad jag har tappat bort i jakten på min egen frälsning. Som en katolsk präst har jag valt bort varma kvinnolår runt mina höfter och knoppande bröst mot mina läppar för att hela min sargade själ. Men det jag har förlorat kanske var det jag letade efter?
Mitt vardagsrum går i gyllengult och silver. Min tunga i det allra svartaste. Jag har ljugit och bedragit, slagit och krossat på min väg fram till detta gyllen rum. Men på vägen har jag tappat allt som spelar någon roll. Mitt hjärta kan inte vinna, inte längre. Möjligen kan jag sänka huvudet inför livets övermakt och be om nåd, om mitt liv. Att få älska och bli älskad igen, om så bara för en sekund. Känna mig vara behövd.
Är det för mycket begärt för en förlorad själ som min tro?
Nu är det natt. Svart är himlen, än mer svart skogen som grenslar Viskan. Inga tåg drar förbi, inga bilar viner på vägen och i huset är det tyst, som i en grav. Tyst förutom de ljud jag själv bestämt skall vara här. Musiken från datorn, vinandet från laptopens fläkt, mina tunga steg på parketten. Kattens mjuka spinnande på golvet. Prassel från de blad jag ögnar igenom ifrån morgonens morgontidning. Krafset när jag rotar runt i min pipa och rengör den för en ny laddning tobak.
Mitt hjärta har förlorat en viktig kamp. Nu när jag har tak över huvudet, mat i skafferiet och en varm katt som flänger runt mina fötter så kan jag tänka efter vad jag har tappat bort i jakten på min egen frälsning. Som en katolsk präst har jag valt bort varma kvinnolår runt mina höfter och knoppande bröst mot mina läppar för att hela min sargade själ. Men det jag har förlorat kanske var det jag letade efter?
Mitt vardagsrum går i gyllengult och silver. Min tunga i det allra svartaste. Jag har ljugit och bedragit, slagit och krossat på min väg fram till detta gyllen rum. Men på vägen har jag tappat allt som spelar någon roll. Mitt hjärta kan inte vinna, inte längre. Möjligen kan jag sänka huvudet inför livets övermakt och be om nåd, om mitt liv. Att få älska och bli älskad igen, om så bara för en sekund. Känna mig vara behövd.
Är det för mycket begärt för en förlorad själ som min tro?
Kommentarer
Trackback