En lycklig ålderdom
Det är märkligt hur gener och anlag kan spela oss människor ett spratt. Det slog mig idag när jag hade min moster och morbror på besök. De är bägge i 70-års åldern men båda två är vitala som 30-åringar. Min moster är min tant mammas storasyster men ger tecken på att vara 20 år yngre än min krassliga moder. Min morbror är ännu mer fantastisk. Nyfiken på livet fortfarande. Han har just börjat med att upptäcka datorer och internet och hade tusen frågor kring min dator och mina externa hårddiskar, min webkamera och hur mitt internet fungerade.
Det klart. De har levt ett helt annat liv än min mamma som har jobbat sedan hon var 14 och tagit hand om både mina morföräldrar och min far de sista åren. Hon har inte varit snäll mot sig själv medan min moster varit hemmafru och hennes make egen företagare. De har inte behövt oroa sig för pengar de sista 40 åren så det klart sånt spelar ju roll det med. Fast sen vet man inte vad som kommer först, hönan eller ägget. Det finns ju en anledning till att min morbror varit drivande och kraftig nog att driva en fotofirma i 40 år.
Men det gör mig glad att möta sådana människor, för man får hopp om livet. Jag som jobbat den största delen av mitt yrkesverksamma liv med sjuka männiksor har lätt för att tappa just det där hoppet om att det kan finnas en lycklig ålderdom. Man möter så mycket elände och bedrövelse, sjukdom och lidande så man finner sig själv frukta ålderdomen. Sen är jag uppväxt med en sjuklig fader som hade vartenda förbannad sjukdom du kan finna på kartan så jag har väl ofta kännt en stuporös rädsla för att bli gammal.
Nä. Hoppas jag är lika nyfiken och pigg på livet som min morbror när jag är 70. Då finns det inte så mycket att vara rädd för.
Det klart. De har levt ett helt annat liv än min mamma som har jobbat sedan hon var 14 och tagit hand om både mina morföräldrar och min far de sista åren. Hon har inte varit snäll mot sig själv medan min moster varit hemmafru och hennes make egen företagare. De har inte behövt oroa sig för pengar de sista 40 åren så det klart sånt spelar ju roll det med. Fast sen vet man inte vad som kommer först, hönan eller ägget. Det finns ju en anledning till att min morbror varit drivande och kraftig nog att driva en fotofirma i 40 år.
Men det gör mig glad att möta sådana människor, för man får hopp om livet. Jag som jobbat den största delen av mitt yrkesverksamma liv med sjuka männiksor har lätt för att tappa just det där hoppet om att det kan finnas en lycklig ålderdom. Man möter så mycket elände och bedrövelse, sjukdom och lidande så man finner sig själv frukta ålderdomen. Sen är jag uppväxt med en sjuklig fader som hade vartenda förbannad sjukdom du kan finna på kartan så jag har väl ofta kännt en stuporös rädsla för att bli gammal.
Nä. Hoppas jag är lika nyfiken och pigg på livet som min morbror när jag är 70. Då finns det inte så mycket att vara rädd för.
Kommentarer
Trackback