Jag mår fan i mig riktigt bra
Fan, jag kom på mig själv med att må riktigt bra. Märkligt. En helt ny sensation, ialla fall för detta året. Kan det vara tabletterna som gjort mig så uppåt och avslappnad? Gott så i så fall. Eller så är det synen av Catherin Zeta-Jones på tv. Måste vara en av världens vackraste kvinnor någonsin. Lyllo Micke Douglas.
I vilket fall som helst så känner jag mig relativt harmonisk. När jag skriver relativt så menar jag i jämförelse med hurjag brukar må, eller har mått de sista månaderna. Allt det nattsvarta, den vita brusande ångesten ligger och vilar djupt i bröstet på mig. Ibland gäspar den och påminner mig om att den såklart inte är försvunnen. Men i vilket fall som helst så vilar den största delen av dygnet om jag inte retar den.
Gott så. Jag vet inte hur det kommer sig, kan inte ta åt mig någon som helst ära för att jag mår bättre. Jag har inte ändrat något i min livsföring, inte kommit på någon revolutionerade tanke, inte lärt mig någon bra metod för att mota Olle i grind. Det har bara blivit så här och jag är glad för det.
De sista 14 månaderna har varit ett rent helvete, där jag kastats mellan hopp och bottenlös förtvivlan gång på gång men nu känns det som att allt börjar stabilisera sig. Jag vågar knappt skriva det för jag vet hur nära det är att man faller ner i det där bottenlösa hålet igen.
Men fan vet om jag inte mår riktigt bra. Ialla fall idag.
I vilket fall som helst så känner jag mig relativt harmonisk. När jag skriver relativt så menar jag i jämförelse med hurjag brukar må, eller har mått de sista månaderna. Allt det nattsvarta, den vita brusande ångesten ligger och vilar djupt i bröstet på mig. Ibland gäspar den och påminner mig om att den såklart inte är försvunnen. Men i vilket fall som helst så vilar den största delen av dygnet om jag inte retar den.
Gott så. Jag vet inte hur det kommer sig, kan inte ta åt mig någon som helst ära för att jag mår bättre. Jag har inte ändrat något i min livsföring, inte kommit på någon revolutionerade tanke, inte lärt mig någon bra metod för att mota Olle i grind. Det har bara blivit så här och jag är glad för det.
De sista 14 månaderna har varit ett rent helvete, där jag kastats mellan hopp och bottenlös förtvivlan gång på gång men nu känns det som att allt börjar stabilisera sig. Jag vågar knappt skriva det för jag vet hur nära det är att man faller ner i det där bottenlösa hålet igen.
Men fan vet om jag inte mår riktigt bra. Ialla fall idag.
Kommentarer
Trackback