WoBWorld

Ah vad underbart. Det är nästan sommarvarmt ute. Äntlgen känns det som om man kan sätta punkt för den miserabla vintern. Det har varit en lång och svår vinter men nu kommer knoppande blad och gräsklippesmatter att erstätta allt det eländiga.

Själv är jag kluven in i själen av det hela. Jag vet att jag borde njuta och det gör jag nästan med. Men samtidigt är det som en liten broms i min själ som hela tiden ligger och slirar och vägrar att helt släppa taget. Händerna är fuktiga av svett och hjärtat dunkar som en hammare i bröstet på mig. Ångesten vill inte ta ledigt.

Lite är det väl för att jag känner att på sin födelsedag ska man vara glad och lycklig och framför allt omgiven av sina nära och kära. Men jag sitter här i min lägenhet och dagen är som alla andra dagar. En liten 40-års kris kanske tar sin början för jag sitter och funderar på om jag kommer vara lika ensam om två år. Som det känns just nu så vet jag inte vad som skulle kunna ändra på något.

Men vad tusan. Samtidigt vet jag ju hur nyckfullt livet kan vara. Ena dagen ligger man i diket för att nästa dag ha släpat sig upp ur dyn och sen är det bara raka grusvägar att trampa sig fram på. Vi får väl se vad jag säger om två år om det hela.

Äh. Det är bara jag som är fånig. Jag har det ju precis hur bra som helst egentligen. Betydligt bättre än många andra som lyckas hålla livslågan flammande. Så det är väl bara att hålla i sig och hänga med.