WoBWorld

Nä. Ska jag vara ärligt för en gång skull? Jag börjar fundera på vart det här bloggandet tar mig. Jo, så är det. Jag har en trogen skara läsare här och på Expressenbloggen. Men ni är inte så många. Så jag har väl inte så mycket vettigt att säga har jag räknat ur. Kanske skulle jag ägna lite mer tid åt min poesi och mina noveller respektive romaner istället för att sitta här och spy ur mig en massa som ingen läser ändå.

Låter det självupptaget? Well (ett nytt favoritytryck har jag märkt) Jo men jag är ju självupptagen. För fan jag har tre bloggar som jag driver. Jag har så jäkla fullt upp med att förklara hur jag mår att jag glömmer att tänka efter själv.

Finns de verkligen någon som bryr sig om allt mitt gnäll och alla dumheter som jag vräker ur mig.

(Det är nu ni ska komma in och säga att "men snälla Jonas, vi ÄLSKAR dig och vill ligga med dig allihopa")

Nja jag vet inte. Fast vart ska jag annars finna en ventil. Jag kommer inte ens ihåg hur jag gjorde innan bloggkulturen uppfanns. Levde jag ens då? Nu har jag bloggat i snart 3 år vartenda jäkla dag och vem fan bryr sig? Egentligen. Det finns så många bättre bloggare där ute i världen. Man slutar aldrig häpnas över hur folk vågar, orkar, kan, lämna ut sina liv.

Mitt liv går ju egentligen ut på precis ingenting. Så vad är det som får mig att ens tro att någon endaste levande själ skulle intressera sig för vad som utspelar sig i min tillvaro

Men det är väl inte det som driver mig. Utan jag vill så gärna nå dig, ta tag i dig lite, få dig att tänka till en stund. Kanske skratta bort en trist sekund. Men mest vill jag bara nå dig.

Min dröm är ju att få något utgivet. En bok att ställa i bokhyllan. Skit samma om den säljer eller inte, men något att peka på när jag blir gammal och säga: "den där skrev jag".

Dina vapen berör mig inte. Men du som läser ska veta att du har min eviga tacksamhet.