Min fåfänga
Jag såg mig själv i spegel och ryggade tillbaka i ren fasa. Det som stirrade tillbaka på mig i den blanka galsytan var ett troll mer eller mindre. Fasen vad jag ser ut tänkte jag. Orakad med grå skäggstrån i pipskägget, mörka ringar under mina vackert melerade ögon och håret, jag det ska vi inte prata om, jag var och klippte mig senast i september tror jag det var. Jag ser fan inte klok ut. Håret står som en piasavakvast på skallen på mig. Det spelar ingen roll hur jag kammar det eftersom själva hårstårna inte har skuggan av en frisyr i sig. Skulle jag bara finna sladden till min trimmer skulle jag raskt rakat av att. Men den där sladden är lika mystiskt försvunnen som så mycket annat, någonstans bland flyttkartonger och påsar.
Det bästa vore ju att troppa av till frisören men till det fattas det kontanta medel. Men jag ska nog ringa och beställa en tid när pensionen ramlar ner. Det får det vara värt. Annars tror väl folk att jag är helt och totalt galen och tokig, för lite så ser jag ut just nu.
Eller så låter jag det hela växa sig ännu längre och leker övervintrad hippie? Det kanske vore nått. Nä, det får nog vara. Eftersom jag lider inte så lite av fågänga så retar den där kalufsen mig så det riktigt spritter i hela kroppen. Att jag sedan finner en hel rad med grå hårstrån retar mig ännu mer. Som om det inte vore nog med att mitt en gång så tjocka hår med åren har glesnat betydligt även om jag inte har några kala fläckar eller så. Nä, en tur till frisören och sedan en avstickare till närmsta ICA-handlare för att köpa hårfärg. Det räcker liksom med att jag är fet, jag behöver ju inte se gammal ut med.
Nu vet jag ju att det av tradition har ansetts oerhört omanligt att vara fåfäng men jag är det. På ett manligt sätt. Jag tillhör inte de som kladdar med en massa hudkrämer, ialla fall inte ofta, eller förgkoordinerar min garderob. Men jag har inget emot att göra det bästa av det anlete Gud har gett mig. Jag menar, solen skiner ju även på litet skjul så...
Men men. Det hela får vara som det är för tillfället. Jag får nöja mig med kamm och vänta på att pengarna ramlar ner över mig.
Det bästa vore ju att troppa av till frisören men till det fattas det kontanta medel. Men jag ska nog ringa och beställa en tid när pensionen ramlar ner. Det får det vara värt. Annars tror väl folk att jag är helt och totalt galen och tokig, för lite så ser jag ut just nu.
Eller så låter jag det hela växa sig ännu längre och leker övervintrad hippie? Det kanske vore nått. Nä, det får nog vara. Eftersom jag lider inte så lite av fågänga så retar den där kalufsen mig så det riktigt spritter i hela kroppen. Att jag sedan finner en hel rad med grå hårstrån retar mig ännu mer. Som om det inte vore nog med att mitt en gång så tjocka hår med åren har glesnat betydligt även om jag inte har några kala fläckar eller så. Nä, en tur till frisören och sedan en avstickare till närmsta ICA-handlare för att köpa hårfärg. Det räcker liksom med att jag är fet, jag behöver ju inte se gammal ut med.
Nu vet jag ju att det av tradition har ansetts oerhört omanligt att vara fåfäng men jag är det. På ett manligt sätt. Jag tillhör inte de som kladdar med en massa hudkrämer, ialla fall inte ofta, eller förgkoordinerar min garderob. Men jag har inget emot att göra det bästa av det anlete Gud har gett mig. Jag menar, solen skiner ju även på litet skjul så...
Men men. Det hela får vara som det är för tillfället. Jag får nöja mig med kamm och vänta på att pengarna ramlar ner över mig.
Kommentarer
Trackback