Nya mål.

Tänk. Jag vet inte längre vad jag vill ha av livet. För tio år så var det lätt. Jag ville leva i fred med min lilla familj och bli chef för min gamla arbetsplats. Nå. Jag blev chef för just det stället, fortare än jag trott var möjligt och det gav mig bara problem. Jag trodde jag skulle få vara med och påverka med det enda det gick ut på var att göra och åstadkomma det inga av de högre cheferna ville ta i tång ens med. Min familj föll isär på grund av mina egna synder och på att jag inte kunder komma överrens med min kvinna över hur många vi verkligen var i vår familj. Jag räknade till fem men hon ville inte kännas vid mina äldre barn. Fast det var inte allt. Jag gjorde alla fel man kan göra i ett förhållande och jag förstår inte hur hon stod ut så länge som hon gjorde. God bless her som de säger i USA.

Nä, jag var chef. Med hygglig lön. Om man räknar med 40 timmars arbetstid per vecka. Men timmarna tog aldrig slut. Fredag blev till lördag som blev till söndag och där satt man med papper upp över arlset hemma i sin spatiöst möblerade tvåa samtidigt som man försökte dricka fredagsvinet och umgås med sina barn. När man började räkna på lönen så fattade man snabbt att man gjort bort sig.

Jo visst. Där satt jag. Skaffade eller vad man ska kalla det en ny flickvän. En mörkhårig underbart kurvig dam med de allra blåaste ögon du har sett. Hon var underbar. Vi åt varandras läppar, tungor och kön tills vi somnade tillsammans ihopslingrade som två foster i en moders mage. Men något gnagde i mig tills hon fick nog och gav sig av till en annan famn.

Då hade jag redan fallit, långt ner bland enklare sysslor och alkhålets djupa gömmor. Jag hade glömt alla drömmar, alla tankar. Men så fann hon mig, mitt bland mitt bullrande falska skratt så såg hon mig och det som var jag. Hon kommer aldrig igen. Vi var lyckliga, vandrade bland sanden på Viskans stränder eller på en lekparks grus. Vi kysstes i hennes bil eller bakom ett träd.

Mina mål hade jag glömt. Som det ser ut så lever ingen i evighet. Inte heller hennes trohet eller kärlek eller kropp. Inget hjärta att vinna eller förlora. ingen själ att spela för. Nu sitter jag här och kommer ihåg dem, mina kvinnor. Mina kroppar, mina läppar, bröst och dofter.

Nä, jag har inga mål kvar. De är som bortblåsta. Som när du släcker ett ljus. Som en synkop från en skicklig smed. Nu väntar bara evig längtan efter nya tankar, nya mål och något att se fram emot. Ett nytt riff, en skicklig tonartshöjning, en nyuppfunnen ackordföljd.

Det är det jag väntar på.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback