Utsikt över ett svanpar
Det bor ett svanpar i Viskan utanför mitt fönster. De är vackra de där fåglarna. Det var många år sedan jag såg en svan vilket är lite knepigt. När jag var liten fanns det alltid svanar nere vid Viskan vid det lilla träslottet med de har lyst med sin frånvaro i många år nu.
Det är inte utan att det känns lite i hjärtat när jag ser de där tu. Till och med fåglar har nån att ty sig till och dela sin vardag med och här sitter jag med katten som enda sällskap. Jag vet inte. Visserligen trivs jag med mig själv och mitt eget sällskap (jag är ju ovanligt egenkär så det funkar) men det vore trevligt med lite damsällskap.
Men svanarna skiter fullständigt i vad jag tycker eller känner. De plaskar omkring i det gröna vattnet. Helt plötsligt tippar de omkull och man ser bara en vit svanstjärt rakt upp ur vattnet. De äter väl nått som finns under vattnet, jag har inte en skugga av en aning om vad svanar äter. Gräs? Skit samma. Men de guppar omkring där utanför mitt fönster och ser ut att ha det hur jättebra som helst.
Det är nog det bästa med min nya lägenhet här i Viskafors. Utsikten över Viskan och den bakomliggande skogen. Jag finner mig själv stående i köksfönstret i långa stunder och bara titta ut och fundera över livet och hur det ser ut för oss små, små människor. Chips, katten, brukar hoppa upp på fönsterbrädet och titta tillsammans med mig. Där står vi och tittar ut över Viskan, skogen och tågspåret som går längs med vattenbrynet.
Nä, livet ska nog se ut så här just nu. Ensam fast i en tyst gemenskap med katten. Ett stilla liv där jag kan slicka såren och sakta hela mig själv med lite hjälp av tabletter och terapi. Innan jag kan titta frammåt måste jag först veta vart jag kommer ifrån, analysera det som hänt så här långt och sedan komma på vad jag ska göra för att inte upprepa mina många misstag.
Under tiden så får svanarna representera framtiden.
Det är inte utan att det känns lite i hjärtat när jag ser de där tu. Till och med fåglar har nån att ty sig till och dela sin vardag med och här sitter jag med katten som enda sällskap. Jag vet inte. Visserligen trivs jag med mig själv och mitt eget sällskap (jag är ju ovanligt egenkär så det funkar) men det vore trevligt med lite damsällskap.
Men svanarna skiter fullständigt i vad jag tycker eller känner. De plaskar omkring i det gröna vattnet. Helt plötsligt tippar de omkull och man ser bara en vit svanstjärt rakt upp ur vattnet. De äter väl nått som finns under vattnet, jag har inte en skugga av en aning om vad svanar äter. Gräs? Skit samma. Men de guppar omkring där utanför mitt fönster och ser ut att ha det hur jättebra som helst.
Det är nog det bästa med min nya lägenhet här i Viskafors. Utsikten över Viskan och den bakomliggande skogen. Jag finner mig själv stående i köksfönstret i långa stunder och bara titta ut och fundera över livet och hur det ser ut för oss små, små människor. Chips, katten, brukar hoppa upp på fönsterbrädet och titta tillsammans med mig. Där står vi och tittar ut över Viskan, skogen och tågspåret som går längs med vattenbrynet.
Nä, livet ska nog se ut så här just nu. Ensam fast i en tyst gemenskap med katten. Ett stilla liv där jag kan slicka såren och sakta hela mig själv med lite hjälp av tabletter och terapi. Innan jag kan titta frammåt måste jag först veta vart jag kommer ifrån, analysera det som hänt så här långt och sedan komma på vad jag ska göra för att inte upprepa mina många misstag.
Under tiden så får svanarna representera framtiden.
Kommentarer
Trackback