WoBWorld

Fasen så här kasst psykiskt har jag inte mått på länge, länge. Vartenda ljud får mig att hoppa högt. Jag mår riktigt, riktigt kass får jag erkänna. Kroppen går på ständigt högsta varv och jag känner mig både klasutrofobisk och paranoid. Nerurosen i dess allra mest fulländade form. Jag borde verkligen komma iväg till apoteket för att hämta mina mediciner men jag klarar ju för helvete inte ens att gå ut med soporna.

Jag får rejält ont i magen när jag tänker på den där läkartiden jag har i morgon. Hur i hela fridens namn ska jag kunna ta mig dit? Men samtidigt så behöver jag verkligen desperat prata med en läkare i detta läget. Hembesök kan man ju inte hoppas på.

Nä, detta var ju en evig soppa. En dekokt jag inte har den minsta aning om hur jag ska reda ut. Det känns lite som hur jag än vänder och vrider på det hela så blir allt bara fel, fel och återigen fel.

Nä, nu måste jag lägga mig i sängen igen innan jag ballar ur totalt. Jag klarar bara att vara uppe en liten stund i taget och nu räcker det för denna gången märker jag.