WoBWorld

Äsch. Ännu en dag som inte blivit någon hit direkt. Jag har inte ens varit ute för det regnar så förbenat. Egentligen så borde jag åka till affären och köpa mjölk och cigg och nått att äta men jag bara orkar inte ge mig ut i allt det våta. Men lite har jag fått gjort i alla fall. Städat i köket så att det är presentabelt om man skulle få besök (hahahahahahahahahahahah, vänta, jag bara måste skratta färdigt först).

En tvättid får jag sätta upp med. Det kanske man skulle kunna göra idag i alla fall. Då behöver jag ju inte gå ut men kommer i alla fall ur lägenheten i några minuter. Bättre än ingenting liksom.

Den där klumpen i halsen är kvar, det känns mycket obehagligt. Men jag ska ta en magmedicin som Katrin lämnade kvar så kanske det blir bättre.

Min stackars son lider av sin medicin. Jag vet hur jobbigt det kan vara att starta upp en ny antideppmedicin. En massa konstiga sensationer, tunnelseende, obehag när skräpet som man samlat på sig i själen flyter upp till ytan. Jag hoppas det vänder snart för honom så att han får de positiva verkningarna av medicinen. Det känns kass när ens barn lider, man vet inte vilket håll man ska vända sig för man våndas så. Speciellt när hans besvär beror på mig själv. Han har ärvt den känsliga själen av mig och sen har jag dessutom på det varit en kass far.

Jag har varit åt helvete för sträng och mästrande och diktatorisk mot min äldsta son. Låtit mitt dåliga humör gå ut över honom och dessutom supit och rumlat runt. Men det är inte mycket jag kan göra åt det nu förutom att försöka behålla den goda kontakt vi fått nu när han är vuxen.

Det finns mycket man kan ångra i livet. Men samtidigt så skulle man ju inte vara den man var utan sina upplevelser. Man får ta det goda med det onda. Liksom.