Min bloggpolare Castro
Helt otroligt egentligen. När jag började blogga 2005 så var det väl mest som ett experiment. Jag ville prova på hur det var att skriva för andra människor, ville se om jag kunde fånga någons intresse. Det gick ju bra kan jag säga. JAg har en skara trogna läsare som varje dag, eller i alla fall då och då, slinker in på mina bloggar för att se vad som hänt sedan sist. Oftast har det ju inte hänt något annat än att jag bytt kalsonger och druckit en väldig mängd kaffe. Men ändå. Det är helt otroligt egentligen.
Men visst är det fantastiskt att jag kan sitta i Viskafors och fånga intresset hos folk kring vad jag gör? Det verkar vara en brokig skara männiksor som läser bloggen. En del läser för att de kan känna igen sig lite i hur livet kan smaka, en del verkar läsa av ren sensationslystnad, "vad har idioten hittat på nu då" och en del, har jag förstått, vill läsa om en looser och hur jag lever mitt liv på skuggsidan av livet.
Men jag kan bara säga tack till er alla. För inte har jag något vettigt att säga. Jag undviker att skriva om de stora skeenden i världen, oftast i alla fall. Det finns det andra som gör så mycket bättre än jag själv. Det enda jag gör är att berätta om mitt liv och hur jag tänker kring det.
Men det verkar räcka.
Javisst är det här med bloggandet ett märkligt fenomen?!
Och att vi oxå är olika (som det verkar iaf) i om vi tycker det är viktigt att "nå ut" eller inte. Då och då när man är uttråkad och surfar runt så kan man ju hamna på nån blogg som inte har fått en endaste kommentar NÅN gång, en blogg som kanske funnits länge, bloggar som inte har några läsare alls men som ändå fortsätter att blogga vidare. Jag hade nog lessnat på att blogga i så fall tror jag.
Och samtidigt; som du säger, vad är det såna som du och jag "vill" nå ut med egentligen....för inte är det så att vi brinner för nån speciell fråga som vi vill försöka förmedla till andra, så varför är det då så jäkla "viktigt" att nån annan ändå läser det man skrivit?!
I mitt fall så handlar det nog till stor del om ett bekräftelsebehov, men oxå om utbytet med andra människor, att det blir en respons, en dialog.....att det finns nån därute som tar emot mina ord och tankar, precis som i ett samtal IRL....utan en mottagare så blir det ju annars bara meningslöst på nåt sätt....eller, jag vet inte.