Mina förmåner
Jag får ingen ro men inget gjort. Jag borde verkligen gå ner till tvättstugan och se om det finns någon ledig tid idag. I vilket fall så kanske jag kan få lite gjort istället för inget. Tvätthögen är inte vacker att titta på alls.
Men jag bara orkar inte ta tag i nått. JAg dricker kaffe tills ögonen står som råttapickar i skallen på mig men inte får jag mer energi till att göra ett endaste handtag. Fan vet vad det beror på. Jag är mycket medveten om att jag är lycklig som får åtnuta behaget i att vara sjuk och gå hemma med ersättning från staten. Tro inget annat. Vi lever i en kall tid och det finns många som tvingas gå till jobbet eller ännu värre, gå utan vettig ersättning fast de är sjuka. Nu talar jag inte om förkylning utan om "riktiga" sjukdomar.
Själv måste jag ha en faslig tur som fick en handläggare på försäkringkassan som insåg det hopplösa i tanken på att jag skulle kunna sköta ens den allra minsta vettiga syssla. Man kan inte ha någon på jobbet som sitter halva dagen inlåst på toaletten och hyperventlierar och andas i påse för att försöka lugna ner känslostormarna i det inre. Men det är det banne mig inte alla som förstått. Det har jag märkt på en del kommentarer från folk som otroligt nog är evundsjuka på mig som får gå hemma med betalt. Men det kan inte ha läst så noga i bloggen, de har missat helt hur jag egentligen mår och framför allt har de hakat upp sig på min ibland kanske opassande galghumor kring min egen sjukdom.
När jag skriver att jag är lat så tar de det som ett bevis på att jag blåst hela sammhället, när jag bara skojar kring det faktum att jag inte får något gjort. Men det finns en anledning till att jag inte får något gjort och inte är det lathet inte. Jag är inte latar än någon annan. Bara sjuk, vilket gör att jag vissa dagar vandrar omkring i min lägenhet och har fullt upp med att orka ge katten mat. För det stormar för fullt i mitt inre. En blixtrande vit ångest som fångar upp hela min existens och som hindrar mig att leva ett vettigt liv.
Men det är ingen idé att förklara det för de som bestämt sig för att jag är en avfälling, lathund och bluffare. De har bestämt sig och i samma andetag som de kallar mig för förlorare så ger de utryck för sin avund. Nästan så att man misstänker att de själva vill vara förlorare i livets stora tärningsspel.
Men. Idag tänker jag bekämpa demonerna tänkte jag. Jag SKA ner till tvättstugan, jag SKA storstäda här hemma. Kosta vad det kosta vill. Jag har märkt att mitt humör är mycket beroende på hur det ser ut kring mig. Är det stökigt och smutsigt så mår jag sämre så varför inte starta jobba lite?
Så får det bli. Ska bara... dricka en kopp kaffe till först.
Men jag bara orkar inte ta tag i nått. JAg dricker kaffe tills ögonen står som råttapickar i skallen på mig men inte får jag mer energi till att göra ett endaste handtag. Fan vet vad det beror på. Jag är mycket medveten om att jag är lycklig som får åtnuta behaget i att vara sjuk och gå hemma med ersättning från staten. Tro inget annat. Vi lever i en kall tid och det finns många som tvingas gå till jobbet eller ännu värre, gå utan vettig ersättning fast de är sjuka. Nu talar jag inte om förkylning utan om "riktiga" sjukdomar.
Själv måste jag ha en faslig tur som fick en handläggare på försäkringkassan som insåg det hopplösa i tanken på att jag skulle kunna sköta ens den allra minsta vettiga syssla. Man kan inte ha någon på jobbet som sitter halva dagen inlåst på toaletten och hyperventlierar och andas i påse för att försöka lugna ner känslostormarna i det inre. Men det är det banne mig inte alla som förstått. Det har jag märkt på en del kommentarer från folk som otroligt nog är evundsjuka på mig som får gå hemma med betalt. Men det kan inte ha läst så noga i bloggen, de har missat helt hur jag egentligen mår och framför allt har de hakat upp sig på min ibland kanske opassande galghumor kring min egen sjukdom.
När jag skriver att jag är lat så tar de det som ett bevis på att jag blåst hela sammhället, när jag bara skojar kring det faktum att jag inte får något gjort. Men det finns en anledning till att jag inte får något gjort och inte är det lathet inte. Jag är inte latar än någon annan. Bara sjuk, vilket gör att jag vissa dagar vandrar omkring i min lägenhet och har fullt upp med att orka ge katten mat. För det stormar för fullt i mitt inre. En blixtrande vit ångest som fångar upp hela min existens och som hindrar mig att leva ett vettigt liv.
Men det är ingen idé att förklara det för de som bestämt sig för att jag är en avfälling, lathund och bluffare. De har bestämt sig och i samma andetag som de kallar mig för förlorare så ger de utryck för sin avund. Nästan så att man misstänker att de själva vill vara förlorare i livets stora tärningsspel.
Men. Idag tänker jag bekämpa demonerna tänkte jag. Jag SKA ner till tvättstugan, jag SKA storstäda här hemma. Kosta vad det kosta vill. Jag har märkt att mitt humör är mycket beroende på hur det ser ut kring mig. Är det stökigt och smutsigt så mår jag sämre så varför inte starta jobba lite?
Så får det bli. Ska bara... dricka en kopp kaffe till först.
Kommentarer
Trackback