Ensamvarg
Jag är en märklig blandning av social varelse och enstöring. Alltså, jag isolerar mig lätt. Blir sittande med katten som enda sällskap och orkar bara inte vara bland andra männiksor även fast jag tycker mycket om dem. Men oftast så brukar jag leva upp när jag får besök eller, vilket är ovanligare, är på besök hos någon annan.
Men just som man sitter där och har det trevligt så slår hjärnan back och jag vill bara vara ensam, vilket föder ångest, för man kan ju inte bara slänga ut folk som sitter vid ens köksbord och dricker kaffe. Vid det laget brukar jag ha tjattrar precis hur mycket som helst men blir hastigt tyst och innesluten i mig själv.
Det där är ju inget problem om jag är berusad vilket gör att jag i mångt och mycket sköter mitt sociala nätverk när jag druckit. Men jag önskar verkligen att det inte vore så. Det skulle vara skönt att ha gäster längre än bara en timma eller så. När mina boendestöd kommer, som de gör en gång i veckan, så är jag så full av prat att jag knappt hinner säga allt jag vill säga. Då kan det ha gått en vecka mellan att jag pratat med någon annan än att säga tack för kvittot i affären.
Så det är väl något jag siktar på. Att klara av att vara social, eftersom jag som sagt i grunden är en mycket social varelse. Som tur är så vet mina närmsta vänner hur jag fungerar och kan se tecknen på att jag sitter mitt i en ångestattack, så då går det lite bättre att umgås eftersom jag vet att jag kan avbryta samvaron när jag själv fått nog.
Det här med internet har även öppnat upp världen lite för mig. Hade det inte varit för det så hade jag nog inte haft någon form av kommunikation med någon på flera dagar i rad, kanske veckor. Jag har varit väldigt tveksam till det här med att ha kontakt med männiksor som man träffar på nätet helt eftersom man ju inte kan läsa av personen när man pratar med den, men jag märker att det funkar bra. Jag och före detta frun hade många diskussioner kring det där och jag var väldigt negativ, men jag har till viss del ändrat uppfattning.
Min äldsta son och jag har fått bra kontakt över msn och kan prata om saker vi aldrig annars pratar om. Vi är ju väldigt lika i en hel del saker. även om han är mycket klokare och mognare än jag var när jag var 18. Men vi är väl lite ensamvargar båda två så msn passar perfekt.
Sen får vi ju inte glömma att jag pratar med Chips, katten, med. Inte för att man får några verbala svar, men det händer att hon tittar på mig med undrande ögon och sedan stryker sig mot benen på mig, som för att säga "jag har ingen aning om vad du pratar om men jag tycker om dig".
Men just som man sitter där och har det trevligt så slår hjärnan back och jag vill bara vara ensam, vilket föder ångest, för man kan ju inte bara slänga ut folk som sitter vid ens köksbord och dricker kaffe. Vid det laget brukar jag ha tjattrar precis hur mycket som helst men blir hastigt tyst och innesluten i mig själv.
Det där är ju inget problem om jag är berusad vilket gör att jag i mångt och mycket sköter mitt sociala nätverk när jag druckit. Men jag önskar verkligen att det inte vore så. Det skulle vara skönt att ha gäster längre än bara en timma eller så. När mina boendestöd kommer, som de gör en gång i veckan, så är jag så full av prat att jag knappt hinner säga allt jag vill säga. Då kan det ha gått en vecka mellan att jag pratat med någon annan än att säga tack för kvittot i affären.
Så det är väl något jag siktar på. Att klara av att vara social, eftersom jag som sagt i grunden är en mycket social varelse. Som tur är så vet mina närmsta vänner hur jag fungerar och kan se tecknen på att jag sitter mitt i en ångestattack, så då går det lite bättre att umgås eftersom jag vet att jag kan avbryta samvaron när jag själv fått nog.
Det här med internet har även öppnat upp världen lite för mig. Hade det inte varit för det så hade jag nog inte haft någon form av kommunikation med någon på flera dagar i rad, kanske veckor. Jag har varit väldigt tveksam till det här med att ha kontakt med männiksor som man träffar på nätet helt eftersom man ju inte kan läsa av personen när man pratar med den, men jag märker att det funkar bra. Jag och före detta frun hade många diskussioner kring det där och jag var väldigt negativ, men jag har till viss del ändrat uppfattning.
Min äldsta son och jag har fått bra kontakt över msn och kan prata om saker vi aldrig annars pratar om. Vi är ju väldigt lika i en hel del saker. även om han är mycket klokare och mognare än jag var när jag var 18. Men vi är väl lite ensamvargar båda två så msn passar perfekt.
Sen får vi ju inte glömma att jag pratar med Chips, katten, med. Inte för att man får några verbala svar, men det händer att hon tittar på mig med undrande ögon och sedan stryker sig mot benen på mig, som för att säga "jag har ingen aning om vad du pratar om men jag tycker om dig".
Kommentarer
Trackback