Min platsi bloggsfären
Jajamen. Nu har WoB ordnat det för sig. 30 kronor tillhanda av ett stycke snäll granne som jag knappt sett innan men jag svalde min stolthet och vandrade från dörr till dörr med glatt humör. Jag behövde inte ens sjunga för att få långa de där pengarna. Troligen blev männskan livrädd för en skäggig karl med håret på ända som med dyster min bad om en liten slant till bussen så att han kunde "hämta sitt bankkort som han glömt hos sin moder så att han kunde ta ut pengar". Jojomen, jag ljög så det stod härliga till. Kan nog lätt bli en vana det där kan jag tro. Fast det ska vi väl avhålla oss från hädanefter.
Men det var med lätt hjärta jag kunde ringa tant mamma och berätta att jag visst skulle dyka upp. Henne skrämde jag ju livet ur när jag berättade att resan var inställd eftersom det fattades kapital för att åka buss. Stackarns blev alldeles upprörd och ville jag skulle ta taxi så att hon kunde betala när jag kom fram. Givetvis avböjde jag det hela eftersom en slik resa hade gått på en 4-500 spänn och det är det sannerligen inte värt.
Så, nu väntar jag på att tiden skall falla på det sätt att jag kan resa mig ur stolen och bege mig nedför trapporna och ut till busshållplatsen igen. Jag sa ju att det skulle ordna sig.
En del, kanske många, undrar varför jag förnedrar mig på detta sättet. Alltså, sprider min olycka och miserabla tillvaro på nätet på detta sätt. Ja, fan den som visste. Jag skriver för att reda ut saker i min egen hjärna, för att kunna ha som dagbok och titta tillbaka på och för att det är lustfullt att skriva. Det tar liksom udden av det onda, ungefär som när man har en gräslig huvudvärk och det ger en konstigt lindring att trycka på de punkter på skallen som gör allra ondast.
Men varför jag skriver på nätet och inte bara för mig själv? Fan, jag vet inte. Kanske för att jag är uppmörksamhetssökande? Kanske för att jag söker en dialog med andra männiksor som antingen kan oja sig över situationen tillsammans med mig eller ryta till och skruva tillbaka min världssyn till något som är konkret. Jag vet inte så noga om jag ska vara ärlig. Men jag ha alltid haft ett driv att vara uppmärksammad och dramatisk. Som liten ljög jag något alldeles förfärligt. Nu för tiden behöver jag inte göra det eftersom mitt liv är fullt av små dramatiska ting och skeenden. Förutom när jag skriver på mina romaner och noveller förståss. Men det går ju liksom ut på att ljuga och vrida på verkligheten, så där får jag väl uttryck för den delen av mig.
Förddelen med nätet som forum är att man är blixtaktuell. Om man lyckas fånga en läsare, för att ge en annan bild, en alternativ bild, av livet så är man lyckligt lottad. Men man vet även att det är lätt för läsaren att välja bort en i allt det brus som boggsfären är. Blondinbella är den hetaste bloggaren i landet och jag vet inte vad jag ska tycka om det. jag läser mycket hellre bloggar som liksom betyder nått, om de så beskriver en annan männiksas vardag eller om de innehåller åsikter och synpunkter. om nån har handlat en väska på en flott affär spelar liksom ingen roll för mig. Men då är det lätt för mig att bara trycka bort det hela.
Det är det som är så underbart med nätet. Mångfalden, bruset av röster. Välj och vraka. Gotta ner dig, bli förbannad, bli glad, bli lycklig.
Så jag misstänker att jag har min plats här i världen, med min lilla oansenliga rätt så malande och trista blogg. Jag tror mig säga nått till en skara få återkommande läsare. Sen om de håller med mig eller inte spelar egentligen ingen roll.
Tror jag.
Men det var med lätt hjärta jag kunde ringa tant mamma och berätta att jag visst skulle dyka upp. Henne skrämde jag ju livet ur när jag berättade att resan var inställd eftersom det fattades kapital för att åka buss. Stackarns blev alldeles upprörd och ville jag skulle ta taxi så att hon kunde betala när jag kom fram. Givetvis avböjde jag det hela eftersom en slik resa hade gått på en 4-500 spänn och det är det sannerligen inte värt.
Så, nu väntar jag på att tiden skall falla på det sätt att jag kan resa mig ur stolen och bege mig nedför trapporna och ut till busshållplatsen igen. Jag sa ju att det skulle ordna sig.
En del, kanske många, undrar varför jag förnedrar mig på detta sättet. Alltså, sprider min olycka och miserabla tillvaro på nätet på detta sätt. Ja, fan den som visste. Jag skriver för att reda ut saker i min egen hjärna, för att kunna ha som dagbok och titta tillbaka på och för att det är lustfullt att skriva. Det tar liksom udden av det onda, ungefär som när man har en gräslig huvudvärk och det ger en konstigt lindring att trycka på de punkter på skallen som gör allra ondast.
Men varför jag skriver på nätet och inte bara för mig själv? Fan, jag vet inte. Kanske för att jag är uppmörksamhetssökande? Kanske för att jag söker en dialog med andra männiksor som antingen kan oja sig över situationen tillsammans med mig eller ryta till och skruva tillbaka min världssyn till något som är konkret. Jag vet inte så noga om jag ska vara ärlig. Men jag ha alltid haft ett driv att vara uppmärksammad och dramatisk. Som liten ljög jag något alldeles förfärligt. Nu för tiden behöver jag inte göra det eftersom mitt liv är fullt av små dramatiska ting och skeenden. Förutom när jag skriver på mina romaner och noveller förståss. Men det går ju liksom ut på att ljuga och vrida på verkligheten, så där får jag väl uttryck för den delen av mig.
Förddelen med nätet som forum är att man är blixtaktuell. Om man lyckas fånga en läsare, för att ge en annan bild, en alternativ bild, av livet så är man lyckligt lottad. Men man vet även att det är lätt för läsaren att välja bort en i allt det brus som boggsfären är. Blondinbella är den hetaste bloggaren i landet och jag vet inte vad jag ska tycka om det. jag läser mycket hellre bloggar som liksom betyder nått, om de så beskriver en annan männiksas vardag eller om de innehåller åsikter och synpunkter. om nån har handlat en väska på en flott affär spelar liksom ingen roll för mig. Men då är det lätt för mig att bara trycka bort det hela.
Det är det som är så underbart med nätet. Mångfalden, bruset av röster. Välj och vraka. Gotta ner dig, bli förbannad, bli glad, bli lycklig.
Så jag misstänker att jag har min plats här i världen, med min lilla oansenliga rätt så malande och trista blogg. Jag tror mig säga nått till en skara få återkommande läsare. Sen om de håller med mig eller inte spelar egentligen ingen roll.
Tror jag.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jo det är intressant att följa ditt liv, ösnkar jag kunde ge lika mycket men det skulle jag få äta upp på jobbet, tyvärr, men aktare när jag slutat där...
Trackback