Allt eftersom
Jösses. Läste igenom mitt senaste inlägg och det var väldans vad jag knattrade på då. Nytt bloggrekord i längd. Men det känns så befriande att kunna skriva helt utan att vara rädd för att mina barn läser det jag skriver. De kommer helt inte in på bloggen, sen har jag ju Expressen-bloggen att skriva småkrafs på. Lite enklare liv på den bloggen helt enkelt.
Just nu sitter jag med magen full av ris och köttbullar, tant mamma är en klippa på att göra mat och det glädjer mig att hon har tagit upp sin stora hobbien igen efter sin stroke. Det var för sorgligt att se hur hon blev passiviserad av den där knäppen men nu så börjar hon komma i form igen :-)
Själv så mår jag sisådär. Kan inte påstå att jag är i form precis. Det som är skönt är att jag inte har något som helst på schemat i nästa vecka. Inte ett skvatt. Allt är inställt i väntan på det där mötet den 20:de när min kontaktman på psyk, min teurapeut, min alkoholhandläggare, förhoppningsvis min sjukgymnast och även folk från soc kommer medverka. Nya tag och nya vindar förhoppningsvis.
Det har tagit 4 år, egentligen en ren katastrof att man kan lämna en människa i kris så ensam så länge, men nu tas det ett helhetstag på mig och jag är djupt tacksam för att jag lever i ett samhälle där hjälp finns, även om man får vänta på den. Men lite har jag att skylla mig själv. Jag har upprätthållt en fasad av att allt funkar. Och det har det gjort mellan varven. Men nu är jag nog på botten misstänker jag. Eller snarare hoppas jag på det.
Jag längtar efter min egen lägenhet. Att ha en dörr att stänga. Att omge sig med sina egna saker. Att få ett hem som jag kan kalla mitt eget. Jag har nu bott hos tant mamma eller i stugan i ett år. Det är alldels för länge.
När jag tänker på alla de som står helt utan plats att bo på blir man nästan tokig. Sånt borde inte få förekomma i ett modernt samhälle. Jag har ju ändå¨morsans vardagsrum att bo i, även om det driver oss båda till vansinne.
Men jag har min älskade, älskade dator, mitt fönster ut i världen, värme och en säng att sova i.Än så länge har jag min ena katt hos mig. Min lilla Chips. Lancelot befinner sig hos moster i Trollhättan. Jag vet inte riktigt hur det ska gå med honom. För mig känns det dunderkass att avliva en helt frisk, ung, kelig katt men jag vet inte riktigt hur det hela ska lösa sig.
Chips ska överleva vad som än händer. I värsta fall så bor jag fan hellre i skogen med henne under en gran än avlivar henne. Hon har torkat mina tårar, delat mina skratt, sovit bredvid min kudde allt för länge för att jag ska svika henne. Jag har ju fått ett erbjudande att låta henne bo i Herrljunga i ett år men det gäller att jag får tummen ur och ringer.
Tja. Jag får lösa livet lite allt eftersom verkar det som :-)
Just nu sitter jag med magen full av ris och köttbullar, tant mamma är en klippa på att göra mat och det glädjer mig att hon har tagit upp sin stora hobbien igen efter sin stroke. Det var för sorgligt att se hur hon blev passiviserad av den där knäppen men nu så börjar hon komma i form igen :-)
Själv så mår jag sisådär. Kan inte påstå att jag är i form precis. Det som är skönt är att jag inte har något som helst på schemat i nästa vecka. Inte ett skvatt. Allt är inställt i väntan på det där mötet den 20:de när min kontaktman på psyk, min teurapeut, min alkoholhandläggare, förhoppningsvis min sjukgymnast och även folk från soc kommer medverka. Nya tag och nya vindar förhoppningsvis.
Det har tagit 4 år, egentligen en ren katastrof att man kan lämna en människa i kris så ensam så länge, men nu tas det ett helhetstag på mig och jag är djupt tacksam för att jag lever i ett samhälle där hjälp finns, även om man får vänta på den. Men lite har jag att skylla mig själv. Jag har upprätthållt en fasad av att allt funkar. Och det har det gjort mellan varven. Men nu är jag nog på botten misstänker jag. Eller snarare hoppas jag på det.
Jag längtar efter min egen lägenhet. Att ha en dörr att stänga. Att omge sig med sina egna saker. Att få ett hem som jag kan kalla mitt eget. Jag har nu bott hos tant mamma eller i stugan i ett år. Det är alldels för länge.
När jag tänker på alla de som står helt utan plats att bo på blir man nästan tokig. Sånt borde inte få förekomma i ett modernt samhälle. Jag har ju ändå¨morsans vardagsrum att bo i, även om det driver oss båda till vansinne.
Men jag har min älskade, älskade dator, mitt fönster ut i världen, värme och en säng att sova i.Än så länge har jag min ena katt hos mig. Min lilla Chips. Lancelot befinner sig hos moster i Trollhättan. Jag vet inte riktigt hur det ska gå med honom. För mig känns det dunderkass att avliva en helt frisk, ung, kelig katt men jag vet inte riktigt hur det hela ska lösa sig.
Chips ska överleva vad som än händer. I värsta fall så bor jag fan hellre i skogen med henne under en gran än avlivar henne. Hon har torkat mina tårar, delat mina skratt, sovit bredvid min kudde allt för länge för att jag ska svika henne. Jag har ju fått ett erbjudande att låta henne bo i Herrljunga i ett år men det gäller att jag får tummen ur och ringer.
Tja. Jag får lösa livet lite allt eftersom verkar det som :-)
Kommentarer
Trackback