Carry that weight
Jag sitter och röker cigarett på cigarett och svettas inför morgondagen. I datorn rullar Beatles "Abbey Road" runt runt och jag önskar jag vore någon annan. Någon med andra, mindre hopplösa mål. Någon med mer mod, större styrka. Men, jag är den jag är och jag måste lära mig att leva med det. På något sätt. Jag får lära mig vid att leva med en kropp som helt plötsligt kan slå om från djupaste sömn till skärande, skriande panik. På bara 5 sekunder. Helt utan att något har hänt. Som att leva i en ständig baksmälla. Come together männiksor.
Jag känner mig vingklippt. Som att ha en förmåga som någon tagit ifrån en. Fänglsad i min kropp, i min värld. Visst finns det saker jag kan göra själv för att det ska bli lättare att leva. Men du vet, när hjärtat börjar slå i 159 slag per minut och svetten bryter fram, när jag inte, hur mycket jag än vill, kan svälja ner den allra minsta saliv, då räcker det inte att tänka positivt. När dödskräcken och livsledan tar över hela mitt liv, allt det jag kallar "jag" finns det inga genvägar.
Visst kan jag leva mig igenom det hela. Inte tu tal om det hela. Men att fungera som vanligt är som att begör att någon med bägge bena brutna skall ställa sig upp och gå. Visst går det, men är det rimligt?
Jag är fången i en mardröm som aldirg tar slut. Jag lovar, jag har under snart 20 år gjort allt för att ta mig ur den. Jag har gått till jobbet, jag har läst 120 poäng på högskolan. Jag har tröstat mina barn när de fått falsk krupp eller örininflammation. Jag har kramat mina älskande och jag har älskat och älskat och älskat andra tills jag själv gått under på kuppen.
Men ändå sitter jag här som ett mentalt vrak och kan inte tänka en klar tanke. Jag bara knattrar ner det som rumlar runt i min skalle.
Så jag röker mina cigg och hoppas på att nån som vill prata går ut på msn. Bara för att fördriva en stund. Så jag slipper känna mig så förbannat, enbarmligt, ensam.
Jag känner mig vingklippt. Som att ha en förmåga som någon tagit ifrån en. Fänglsad i min kropp, i min värld. Visst finns det saker jag kan göra själv för att det ska bli lättare att leva. Men du vet, när hjärtat börjar slå i 159 slag per minut och svetten bryter fram, när jag inte, hur mycket jag än vill, kan svälja ner den allra minsta saliv, då räcker det inte att tänka positivt. När dödskräcken och livsledan tar över hela mitt liv, allt det jag kallar "jag" finns det inga genvägar.
Visst kan jag leva mig igenom det hela. Inte tu tal om det hela. Men att fungera som vanligt är som att begör att någon med bägge bena brutna skall ställa sig upp och gå. Visst går det, men är det rimligt?
Jag är fången i en mardröm som aldirg tar slut. Jag lovar, jag har under snart 20 år gjort allt för att ta mig ur den. Jag har gått till jobbet, jag har läst 120 poäng på högskolan. Jag har tröstat mina barn när de fått falsk krupp eller örininflammation. Jag har kramat mina älskande och jag har älskat och älskat och älskat andra tills jag själv gått under på kuppen.
Men ändå sitter jag här som ett mentalt vrak och kan inte tänka en klar tanke. Jag bara knattrar ner det som rumlar runt i min skalle.
Så jag röker mina cigg och hoppas på att nån som vill prata går ut på msn. Bara för att fördriva en stund. Så jag slipper känna mig så förbannat, enbarmligt, ensam.
Kommentarer
Trackback