WoBWorld

Nope. Fortfarande kvar. Drog till kusin Esko med fru igår istället för att sitta och tycka sådär synd om mig själv. Det blev en festlig kväll fast det klart att det blev väl mycket alkohol kan man tycka såhär i efterhand. Gjorde visst bort mig lite, det var nått med att jag slängt mig över datorn. Själv har jag inget minne av det men det stämmer å det allra säkraste och det var ju helt klart dumt.

Jag trivs alldeles förbannat ute hos dem. Där kan man vara sig själv för ett tag, slipper låtsas vara något man inte är.

Men, nu är jag hemma igen. Lite lagom bakis och dålig men vad fan, det var det värt. Bättre det än död liksom.

Men jag får se upp verkar det som. För de där tankarna på att avsluta det hela ploppar upp allt eftersom. Jag förstår inte vart de kommer ifrån för jag älskar ju livet. Men det kanske är just det. För när dipparna kommer så är tanken på att leva mitt liv som jag gör och fortfarande älska livet nästan för mycket. Det finns så mycket jag kan, borde, göra, men så lite jag kan. Min sjukdom håller mig gisslan liksom.

Men, i vilket fall som helst så blir det då inga själmord i denna familjen om jag får bestämma. Jag har annat att göra liksom.