Ostabil men glad

Fan vad jag är ostabil. Jag känner mig som en vandrande krutdurk. Redo att explodera när som helst. På något sätt. Det är för mycket av allt just nu. För mycket lycka (lägenheten) för mycket osäkerhet (katterna, ekonomin), för mycket olycka (Pernilla). För lite sömn, för mycket sömn. För många piller, för lite piller. För mycket mörker.

Jag har för tillfället ingen som helst bas i mitt liv. Men jag vet ju att det kommer bli bättre. Om bara 2 veckor har jag en egen längehenhet dit jag kan bjuda in mina barn precis när de vill. En dörr att stänga och en egen bäddsoffa att sova i. Det ska bli så satans gott så jag vågar inte riktigt tro att det är sant. Det känns liksom som om nått kommer hänga upp sig på vägen, som om det bara är ett hopp helt utan förankring i verkligenheten.

Jag har redan en bild av hur lägenheten ska se ut. Det ska bli intressant att se om den stämmer det allra minsta. Men det spelar i sista änden ingen roll hur det sen ut. Inte egentligen. Den får vara hur sliten den vill, den är min i alla fall. Där ska jag möta våren 2008 och skapa mig ett eget liv igen. Helt löjligt stor känsla.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback