Skrämmande tankar
Nu gäller det att hänga i känner jag. Ta mig samman tills det där mötet den 20/2 där halva vårdsverige ska ta tag i mig. Har en svag aning om att jag behöver lite nya tag. Kanske mer mediciner, eller andra. Nya infallsvinklar. Jag har inte varken tid, lust eller ork för såna där dippar som igår igen.
Inte för att jag skulle få för mig att verkligen göra något åt alla dessa destruktiva tankar som rullar runt i skallen på mig, men ändå. Blotta tanken på att de ibland tycks uppfylla mig gör mig lite skakis. Det är inte alls trevligt att veta att man kan bli så försenad i tanken att man överhuvdtaget funderar på att ta sitt liv. Nu har det hänt 2 gånger på bara ett kort tag.
Jag kan för mitt liv inte först vart de där tankarna kommer ifrån. För trots att jag har mina små problem här på jorden så älskar jag livet. Men det handlar väl mest om att leka med tanken liksom. Kanske ett rop på hjälp? Troligen. Men jag är samtidigt medveten om att det är mitt ego som pratar. Som vill ha uppmärksamhet. Ett enda stort experiment med syfte att ta reda på hur älskad jag är. Eller inte.
Det är lite skrämmande att jag kan resonera så själviskt. Med tanke på att jag har tre barn att finnas till för. Om jag bara kunde förstå vad tankarna kommer ifrån? De har bara börjat ploppa upp från ingenstans. Jag hade liknande tankar i början på 90-talet, innan jag fick min diagnos och trodde att jag höll på att bli galen. Då gjorde jag ett halvhjärtat försök genom att sätta mig i bilen i garaget och starta motorn. Men jag kom rätt snabbt på att det inte var en väg för mig att gå.
Det är likadant nu med. Men som sagt, det räcker gott med att jag leker med tanken för att skrämma mig. Jag som är så rädd för att dö och allt. Men det är ju tur det, för jag ser egentligen inte döden som en utväg. Men jag skulle gärna sova länge, länge. Men det förutsätter att jag vaknar igen liksom.
Inte för att jag skulle få för mig att verkligen göra något åt alla dessa destruktiva tankar som rullar runt i skallen på mig, men ändå. Blotta tanken på att de ibland tycks uppfylla mig gör mig lite skakis. Det är inte alls trevligt att veta att man kan bli så försenad i tanken att man överhuvdtaget funderar på att ta sitt liv. Nu har det hänt 2 gånger på bara ett kort tag.
Jag kan för mitt liv inte först vart de där tankarna kommer ifrån. För trots att jag har mina små problem här på jorden så älskar jag livet. Men det handlar väl mest om att leka med tanken liksom. Kanske ett rop på hjälp? Troligen. Men jag är samtidigt medveten om att det är mitt ego som pratar. Som vill ha uppmärksamhet. Ett enda stort experiment med syfte att ta reda på hur älskad jag är. Eller inte.
Det är lite skrämmande att jag kan resonera så själviskt. Med tanke på att jag har tre barn att finnas till för. Om jag bara kunde förstå vad tankarna kommer ifrån? De har bara börjat ploppa upp från ingenstans. Jag hade liknande tankar i början på 90-talet, innan jag fick min diagnos och trodde att jag höll på att bli galen. Då gjorde jag ett halvhjärtat försök genom att sätta mig i bilen i garaget och starta motorn. Men jag kom rätt snabbt på att det inte var en väg för mig att gå.
Det är likadant nu med. Men som sagt, det räcker gott med att jag leker med tanken för att skrämma mig. Jag som är så rädd för att dö och allt. Men det är ju tur det, för jag ser egentligen inte döden som en utväg. Men jag skulle gärna sova länge, länge. Men det förutsätter att jag vaknar igen liksom.
Kommentarer
Trackback