WoBWorld

En sak jag och en god vän som även han lider av samma problem som jag gör, både med panikångest, social fobi och en fallenhet för att dricka allt för mycket alkohol ofta diskuterar är hur hopplöst det är att försöka förklara sina problem för de som inte själva har problemen. Man känner sig helt maktlös eftersom man så ofta ser tvivlet i ansikten på folk som egenligen tycker att man ska skärpa sig, ta sig i kragen, tänka positivt.

Man försöker förklara hur ångesten tar över hela tillvaron, att det inte finns något man kan göra när kroppen sprutar ut adrenalin mitt i vardagen. Det värsta är att man till slut känner sig både kränkt och ledsen när man blir betvivilad gång på gång. Det känns som att man inte blir tagen på allvar utan att folk bara tycker att man är lat och självisk som inte försöker leva som alla andra, med jobb och fasta rutiner.

Men man lever sitt liv dag från dag. Ibland timma från timma, i vissa fall från minut till minut. Det är ju inte det att man inte vill ha ett liv med arbetskamrater, en vettig dygnsrytm, en känsla av att spela roll. Man lever vid sidan av livet mest hela tiden och att då höra att man inte försöker är som att få en örfil.

"Man ska sluta tycka synd om sig själv".  "Sluta plocka i sig en massa tabletter". "Ta sig i kragen". "Sluta upprepa samma mönster".

Men varför kan inte folk förstå att vi alla är utrustade med olika styrka. En del klarar av hård press, kanske till och med söker sig till den. Hoppas fallskärm. Klättrar i berg. En del av oss klarar inte ens att gå till affären utan att helt och hållet bryta ihop i kön på ICA.

Tro mig. Jag skulle vara sååå glad om jag fick styrka nog att utöva mitt yrke som jag läste i tre år på högskola på för att få. Jag skulle vara sååå glad om jag kunde röra mig i samhället precis som alla andra som helt naturligt går till affären, åker buss, går på bio eller teater, tar en promenad i skogen eller går en kvällskurs i knyppling.

Men jag kan inte något av ovanstående. Inte helt självklart. Ibland är det inga som helst problem att åka buss. Jag går på, betalar, sätter mig på min plats och tar mig från plats a till plats b utan att det är några kontigheter med det. Men ibland när jag sätter mig i bussen så startar en reaktion i min kropp som skriker att jag är utsatt för en livsfara och bara måste ta mig ut därifrån kosta vad det kosta vill.

På vägen ner till centrum härifrån min stadsdel finns det en järvägsövergång. Den totala mardrömmen är när bommarna fälls och bussen blir stående i väntan på att tåget skall masa sig förbi. Varje gång jag åker buss och närmar mig det där stället så börar pulsen banka i skallen på mig, händerna blir svettiga, muskler spänns. Det har hänt, en gång att jag desperat bett chauffören öppna dörrarna så att jag kan komma ut ur bussen. Karln trodde nog jag var galen men han öppnade dörrarna i vilket fall som helst och jag sprang ur bussen, nerför en backe och satte mig vid Viskan för att andas och bara lugna ner mig.

Det är just på grund av detta jag dricker för mycket. För det enda som funkar mot den sortens ångest är just alkohol. Tyvärr. Jag önskar det fanns en annan lösning. Jag lovar. Men det tar ungeför 10 minuter om man har en flyflängande ångestattack för att lugna ner sig om man dricker en eller två burkar folköl. Sen är man lugn som en filbunke igen.

Sen blir det hela ju inte bättre i längden av alkohol. Såklart. Sen blir det 7 resor värre om man har otur.

Men, som sagt. Att inte bli tagen på allvar är det mest kränkande av allt. Ingen tvivlar på att någon som brytit benet har ont. Ingen säger åt en sådan person att "ta sig i kragen och strunta i smärtan". Men till mig kan man kläcka ur sig precis vad som helst. För det sitter ju bara i huvudet.

Man är inte ens livvärdig en del andra psykiatriska diagnoser. Ingen säger åt en schizofren att skärpa sig. Men oss med neuroser kan man slänga ur sig vad som helst till. Depressioner, panikångest och en del andra diagnoser ses som patientens egna fel. Jag hoppas att attityderna kommer ändra sig, bli lite ner empatiska. Men vi lever i ett kallt samhälle för tillfället.

Missförstå mig nu inte. Jag vet att det finns en rad olika saker jag kan göra själv. Givetvis. Jag kan lära mig olika metoder för att stå ut. Jag kan ta min medicin. Men förstå mig rätt nu när jag säger att jag faktistk är sjuk. JAg har varit frisk en gång i tiden. Fram till 1991 var jag precis som du. Livsglad, frammåt, positiv. Stark. Men sen hände något i min skalle och jag kan inte göra annat än att stå ut. Jag kommer troligen aldig att bli "frisk", det bästa jag kan se fram emot är att lära mig att leva med min sjukdom.

I höstas var jag mer eller mindre besvärsfri. Troligen för att jag fick en ny medicin då. Jag började träna, jag levde ett normal liv i någon månad där. Gick på restaurang och åt. Fatta, jag åt på restaurang. Jag som i vanliga fall inte ens kan äta med min familj eftersom jag inte kan svälja när jag äter bland folk.

Men sen hände återigen något runt november och jag återgick till att få ångestattacker igen. Sedan dess har det bara blivit värre och värre. Nu vaknar jag med ångest och jag lovar, ingen är med ledsen över det än jag. Jag vill även jag ha ett "normalt" liv. Jag vill kunna gå in på ett fik och ta en kaffe. Äta på restaurang. Åka buss. Vakna utan att ångesten skriker i mig.

Men snälla. Snälla, snälla, snälla. tro mig när jag säger att jag själv gör allt jag själv kan för att leva ett normalt liv. För när du ber mig skärpa mig slår du mig med knuten näve rakt på tänderna.