WoBWorld

Sådär ja. Ångesten började krypa på mig igen, givetvis eftersom jag drack igår. Då kommer ångesten som ett brev på posten. Så jag gjorde det enda okloka och begav mig till affären på torget för att införskaffa lite mer folköl. Nu är det tredje dagen jag lindrar ångesten med alkohol. Inte bra. Alls.

Det enda som händer är att jag mår toppen och kanon i några timmar för att senare sjunka djupare ner i ångestträsket. På sista tiden har jag ju som vi nu alla vet drabbats av akut depression i samband med drickandet. Så jag borde givetvis härda ut.

Men som det ser ut just nu så har jag bara inte kraften att ta tag i mig själv och lyfta mig från alla dumheter som samlas som slagg i hjärnan och läcker ut så fort det får tillfälle. Så, jag öppnar en folköl och lyfter mig själv från tristessen ett tag.

Det är inte det att jag har något sug efter alkohol. Jag tillhör inte de alkisar som knatar omkring och känner för att bli full liksom. Jo, det klart, är det fest så nog fan vill man bli tankad. Men för det mesta så skulle jag klara mig alldeles utmärkt utan alkohol i mitt liv.

Men det är när ångesten sätter sina klor i mig som jag tar till alkohol, helt enkelt för att det fungerar så¨föbannat bra. Man drar 2 folköl på raken, sen fyller man på med en i timman ungeför. Det vore ju inget problem om dygnet hade mindra antal timmar. Men efter 12 vakna timmar har man fått i sig 14 folkisar. Aldrig full, bara småtankad. Lite lummig sådär.

Genom det beteendet i ca 8 år har jag utvecklat en alkoholism som ställer till det för mig, min familj och dem jag älskar och avgudar. Mina barn skäms för mig och är arga på mig för att jag är som jag är.

Sen har jag även utvecklat en tolerans. När jag lades in för avgiftning 2004 så hade jag 3,8 i promille men mina vänner som körde upp mig till psykakuten kunde inte se på mig att jag var full. När jag åkte fast för rattfyllan på min moped hade jag 1,3 i promille och kände mig inte det allra minsta påverkad. Bara lugn. Polisen såg heller inga tecken på berusning hos mig eller hade något att invända mot min körning och de är väl experter på att känna igen en tankad männikska.

Men den där toleransen sätter käppar i hjulen för mig när jag dricke vid "festliga sammanhang" eftersom jag måste dricka så mycket för att bli full och inte har den allra minsta aning om varet gränsen går just den kvällen. Ibland kan jag dricka 14 starköl, en lite vin och x antal groggar och inget händer. Ibland räcker det med några glas vin för att jag ska tappa alla gränser. Vilket givetvis gör att man gör bort sig.

Man är ju trots allt ett fyllo liksom.

Men, den största delen av mitt liv lever jag nyktert. Jag är nog mest en periodare. Eller har blivit det sedan jag fick upp ögonen för min egen alkoholism. Innan dess drack jag varenda dag i 4 år. Alltid nått, iall fall en två tre öl, inköpta på vägen hem från jobbet. Helgerna var ett enda frosseri i alkohol. Från fredag kväll till söndag eftermiddag.

Jag har svårt att stoppa när jag sätter igång. Det blir gärna dagar, veckor i taget.  Tills magen säger stopp, eller ångesten är så stark att jag bara måste sova. Eller tills jag helt enkelt har fått nog av alkoholens bojor. Sen är jag nykter några månader. Tills jag får en ny ågestattack och återigen tar till det enda verksamma som jag vet.

För man kan kalla alkohol mycket, men det är den bästa ångestdämparen som finns. Det kan var och en som är en orolig själ vittna om. Men den har även den paradoxala effekten att den ökar ångesten när spriten går ur kroppen. Då har man (jag) bara två val. Antingen fylla på med mer eller sova, sova, sova.

Så. Jag är en av de där som finns i alla skolklasser som blev alkis. Det hade jag inte riktigt räknat med. Min före detta svärfar (lilla grabbens morfar) som är läkare så tecknen redan 1999. Det klart, de fanns ju där. Att jag drack öl hela helgen, inte mycket men det var heller inte långt att sträcka sig för jag hade den nära mig hela tiden. Att jag åkte omkring med gömda öl i bilen, jag hade en i handskfacket en gång och den ramlade ur när vi skulle leta fter nått, kommer inte ihåg vad det var.

Så, ska man se nyktert på det hela så har jag vandrat vägen mot alkoholism ända sedan jag tog min första fylla på en flotte på Viskan tillsammans med mina vänner 83 eller 84 eller nått sånt. Jag har oftast varit fullast på festen om man säger.

Det som retar mig mest med det hela är att jag är fullt medveten om mitt missbruk men inte pallar att fixa det på egen hand. JAg vill helst klara upp mina egna problem på egen hand. Men jag har fått accpetera att jag inte klarar denna kampen på egen hand.

Jag kan inte lova att jag ska hålla mig nykter resten av livet. Fan, jag kan inte ens lova att morgondagen blir nykter. Men jag tänker inte sluta kämpa för att besegra den demon som tagit över en sån stor del av mitt liv och som tagit så mycket ifrån mig, saker, personer jag älskar.

Jag vill så gärna att mina barn ska vara, kunna känna sig, stolta över mig. Men som det ser ut nu är de inte det och jag vet om det. För precis som jag skämdes för min far när han var full så vet jag att mina barn skäms för mig när de träffar mig i affären där jag köper tre sexpack folköl.

Problemet är ju just att den enda lindring jag kan få från min ångest är genom alkohol. Det funkar suveränt. Tyvärr.  Under de perioder jag mår bra, är fri från ångest, som i höstas, är det inte det allra minsta svårt att hålla sig från alkohol. Skulle jag då dricka på en fest så blir det civilicerat och ingen utdragen process utan det håller sig till just den kvällen.

Men när ångesten river och sliter i mig, när jag får ångesattacker fast jag bara ligger i soffan, så är det allt för lätt att ta sig en öl och sedan känna hur spänningar och ångest lämnar kroppen. Det är som att bära en tyngd på axlarna och känna hur den lyfts ifrån en.

En gång i tiden, innan 1991 när jag fick min första ångestattack var jag en levnadsglad, nyfiken, oftast glad ung man. Sen kom den första attacken och sedan dess har det inte gått en enda dag utan att den hemsökt mig på ett eller annat sätt. Inte en dag, inte ens en timma förutom när jag sover. Men då drömmer jag mardrömmar istället. Pernilla, (här behöver jag inte kalla henne före detta frun) klagade alltid på att jag fäktade och sparkade så i sömnen. Så klart jag gör. Jag är jagad, hemsökt även i drömmarnas värld. Jag är aldrig utsövd utan vaknar oftast helt slut.

Men, livet ger männiksor sina törnar och denna lott att bära är min. Jag är Bror Jonas Harald Carlzon, jag har panikångest och troligen en mild form av manodepression, jag är alkoholist och jag lovar att jag lider.

För er som känner mig personligen, för det är några vet jag som läser detta och vet vem jag är, som jag bland annat jobbat med, känner en annan Jonas. En glad skit nästan totalt utan hämningar. Jag vet att jag kan vara satans så rolig och folk trivs med att vara i närheten av mig. Så jag är inte så enkel som det kanske framgår av den här bloggen.

För er som bara känner mig genom bloggen så kan jag tro att jag framstår som en dysterkvist som mesta delen av livet sitter och tycker synd om mig själv. Jag lovar, jag har mer bottnar än så. Det blev jag påmind om när en gammal arbetskamrat bad om lösen till bloggen på mail. Men jag är som alla är. Det finns olika bottnar, flera lager. Jag älskar att skratta och älskar ännu mer att få andra att skratta. Då känner jag att jag lever. Då kan jag glömma bort ångesten för en liten stund.

Men jag tappade allt det där det sista jag jobbade. Jag tillbringade allt större delen av arbetsdagen inlåst på toaletten där jag hyperventilerade i påsar och mådde skit. Det som fick mig att förstå att jag inte kunde jobba mer var när jag, som suttit vid säkert 100 dödsbäddar, som tvättat så många döda kroppar (lite svårt det där, skriver man kropp, lik eller vad?) kunde inte stanna kvar tillräckligt länge i ett rum för att märka en död kvinna. Jag kunde bara inte stanna kvar, ångesten blev för stark. Jag tappade empatin och kände snarare sympati. Det proffesionella vek undan och kvar fanns bara min egen dödsångest.

Då kan man inte jobba som sjuksköterska. Även fast jag tänker på mig själv som en satans bra sådan. Påläst, ett genuint intresse för människor och empatisk. Vansinnigt duktigt på att ta prover, innan jag sakta gled ner i min tro på även det och bara inte kunde sticka bra. Jag älskade verkligen mitt jobb. Men när man inte kan hjälpa sig själv hur ska man då kunna vara ett stöd för andra. Jag älskade att arbeta med gamla, helt enkelt för att de alltid, var och en, gav mig nått varje dag. Tankar och idéer, nya sätt att se på saker. Perspektiv.

Så. Jag är Bror Jonas Harald Carlzon, snart 38 år och jag hoppas att jag är på väg mit nått bra.

För vad annat kan jag tro?