Visst har jag nått dig?

Hihihi, det är rätt kul. Jag har en ännu hemligare blogg som ingen utom jag får läsa. Jag har nämligen räknat ut att där kan jag skriva alla mina inntersta mörkaste (jajamen, det kan bli svartare än ni bara kan föreställa er) tankar för bara mig själv. Om jag skulle kola, inte för att jag har den allra minsta lust till det alls, men om det skulle ske, så får ingen läsa det. Där finns det nog med elände för en människa att läsa. Säkrare än att skriva dagbok eller skriva på datorn. För skriva måste jag annars går jag under.

Men den där bloggen har funnits där hela tiden. Där samlas allt skrot som ramlar upp i hjärnan när man inte sovit mer än 28 timmar på två veckor. Alla märkliga syner man får se då. Alla konstiga tanker och idéer som ramlar upp i sinnet.

Här kommer då en mitt emellan variant. Ni som läser detta är en noga utvald skara. Er litar jag på och skulle nån jävlas med mig eller min familj mer vet jag vart jag ska leta.

Det var aldrig min mening att mina kära och nära skulle lida men jag tänker väl sällan så långt fast jag tänker längre än ni ens vågar tänka på att göra. Men gränsen går vid mina barn. De är inte behövda att lida av att deras far mår kass. Det är inte deras fel.

Jag är som jag är. Full av fel och brister men med ett hjärta som är större än de flestas. Jag är så ego man kan vara men samtidigt så jävla full av empati. Det var det som gjorde att jag alltid nådde fram till de svåra patienterna, de som ingen annan orkade med. Jag har bara misslyckats med att nå en patient i hela mina nästan 17 år inom vården. Men då blev det visserligen totalfiasko. Patienten avskydde mig, anhöriga avskydde mig. Men en gång av alla dessa hundra under åren...

Jag har varit med så många gånger när ett liv har slocknat, torkat spya, skit, piss och samveten. Nu är jag själv lite på fallrepet men vad fan. Har jag stått upp i alla dessa situatiner så nog fan borde jag kunna stå upp i mitt eget liv.

Jag är uppväxt inom vården. Följde med min mamma på jobbet redan som en liten parvel. En chef jag hade kallade mig en "naturlig talang" för patientarbete. Och jag vet att jag är förbannat duktig på två saker. Att nå folk, männiksor genom blotta min närvaro och genom att skriva. För nog har jag nått dig?

Kommentarer
Postat av: Miss Borderline

Du är långt ifrån ensam om att ha sådana problem och jobba i vården och vara MYCKET omtyckt av både patienter, anhöriga och personal. Säkert för att folk med egna svårigheter har mkt empati, och oxå kan och vågar att se under ytan på människor. Jag har min blogg, och det ännu mer privata försöker jag skriva i en vanlig dagbok, men det blir ju aldrig av nu förtiden, så det där allra mörkaste mörka och jobbigaste och pinsamste får jag inte utlopp för nånstans, som det har varit dom sista åren iaf. Kan inte sova, borde verkligen:(

Postat av: wob

Sova måste du. Annars blir man snabbt knäpp. Har jag lärt mig. Så knata omedelbart till sängen och räkna får eller nått :-) Nä, jag vet hur svårt det kan vara. Fy fan.

2008-02-06 @ 03:17:51

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback