Skönt att vara elak

Jag känner att jag är arg. Förbannad på alla som tycker att jag lever ett strålande gott liv. Jag är så arg att jag får yrsel. Känner för att slå näven i väggen och ropa högt. Att de ens understår sig att döma mig utan att ens känna mig. Så självgott, så sturskt, så modigt att, oftast utan att skriva under med eget namn, komma med sårande kommentarer på mina bloggar.

Men, erfarenheten har lärt mig att man får välja sina krig. Just det kriget kan jag inte vinna, för de har redan besttämt sig för att de står lite över mig. Att jag är vek, svag och borde ta mig i kragen och rycka upp mig. Som om det handlade om att jag var lite nere för att min krukväxt har dött.

Så, jag låter väl dem hållas. Men jag kan inte hjälpa att jag elakt önskar att de själva skulle få känna på en riktigt ångestattack om dagen i en vecka tillsammans med en riktigt depression, en sån man får fast man egenligen inte har någt att vara deppig över, en sån som överfaller en mitt i livet och gör att man tappar livsglädje och spontanitet. En vecka räcker. Mer behövs inte. Men bara så att de fick känna på det lite.

Visst är det skönt att vara elak?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback