WoBWorld

Fan vet hur många timmar i veckan jag lägger ner på mina bloggar. Varför? Vad är det för vansinne som driver mig att ösa ut en massa privata tankar, funderingar och känslor? Vem tror jag egentligen att jag är? Som tror att någon intresserar sig? Fast det är det ju faktiskt några som gör och det gör mig så glad att jag får sådana där förälskelsefrjärilar i magen. Några tycker att det är värt att läsa ialla fall några av mina känslor i livet. Inte fan vet jag varför. Men det är ingen jag ska spekulera kring heller. Jag är nöjd med att det är som det är.

Själv läser jag inte många bloggar. Jag är helt enkelt alldeles för ego för att orka mig bry mig om min omvärld. Eller  så är det så att det egentligen finns rätt så lite med bloggar som är bra. Det vimlar av bloggar som handlar om mode. 16 åriga
tjejer som skriver om den senaste handväskan från H&M eller förtvivlade männiksor som skriver om sitt sexliv. Men bra skrivana bloggar som faktiskt handlar om något är det sparsmakat med.

Nä, jag har inte fått strohetsvansinne och tror att mina egna bloggar är något att hänga upp i julgranen. Men det är helt enkelt få bloggar som är intressanta. Jag är väl helt enkelt en sucker för bloggar som är som privata dagböcker fast på nätet. Att få känna människor genom det som de skriver. Allt för mycket handlar om den där jävla handväskan eller var Elle hade på omslaget förra månaden. Vill jag veta det så köper jag Elle.

Men som sagt finns det ett antal bloggar som jag följer. Ibland kommentarar jag, men mest har jag inget att tillägga. Men nog fan sitter jag själv och hoppar av glädje när jag fått en kommentar på mina egna inlägg. Om det är en positiv kommentar är det gott det. Är det en negativ så är det bra det med för då måste jag titta på mig själv ärligt och redo för att se att jag kanske har fel. Sånt livar upp.

Men en massa timmar i veckan blir det till att sitta här och knattra ut en massa goja. Helt utan rymd eller känsla. Bara en massa uppräknande av att jag druckit så och så många koppar kaffe eller rökt hundra cigg på en kvart. Inget vettigt. Så just därför hissar jag mina läsare till skyn, för att ni hittar själva essensen kring vad jag egenligen gör.

Inte fan skriver jag allt jag gör. Eller vad jag känner eller tänker. Så dum är jag inte. Vissa tankar och göranden är privata. Om jag runkat mellan kaffekopparna och ciggen så skriver jag inte det. Men det gör ju inte det hela mindre gott för det. Så jag tänker fortsätta öppna själen som man skär upp en böld och låter varet välla fram.

Så det så.