Avgiftning

Nu är det tre och ett halv år och lite till sedan dörren gick i lås bakom mig och jag befann mig på psyks missbruksavdelning för avgiftning från alkoholen. Jag var klädd i finbyxor och kavaj, mancettknapparna glimmade i ljuset från lysrören och i mig var det totalt kaos. Eftersom jag fortfarande inte var nere i 0 ‰ vilket man måste vara innan man får någon lugnande medicin så fick jag bara kramplösande och fick sedan sova på en brits i dagrummet.

Tankar som snurrade runt, ångest som hemsökte mig och hela kroppen som strejkade, darrade, skälvde, skakade. Jag bad dem dra ner presiennerna eftersom det hela tiden kändes som om jag drogs mot fönstren och ut i den kalla novembernatten. Men på något märkligt sätt så somnade jag där jag låg och vred mig.

På morgonen väcktes jag bryskt av en vårdare som utan ett ord drog av mig täcket och pekade på ett rum där jag skulle byta kläder och tvätta mig. Skärpet och skosnörena hade de redan tagit ifrån mig. Och min tändare. Det var det första de gjorde på natten när jag ramlade in. När jag stad i det gula ljuset från lampan ovanför tvättfatet så tittade jag på det grå, pussiga ansiktet som var mitt, skäggstubben som letade sig upp mot huden och rynkorna i pannan. Hur i hela fridens namn hade jag hamnat där?

Tja. Genom hårt och ihärdigt drickande så förföll min kropp sakta men säkert. Det som börjat med en öl till kvällen hade accelarat till sådana mängder att jag inte kunde bli full hur jag än bar mig ut. Men inte kunde jag bli det allra minsta nykter heller för då rev fylleångesten i mig som vassa klor i själen. Jag hade börjar dagen med tre liter vitt vin, fortsatt med oändligt antal öl och toppat det hela med dricksglas fulla med Gin. Till slut stor jag med en kniv och högg mig i magen gång på gång, men som tur var så var det en slö kniv som inte gick igenom kavajen. Då hotade jag att hoppa från balkongen.

Till slut så ringde min vän i livet till mina polare som kom, tog mig under vardera arm och körde upp mig till psyk där vi fick vänta i timmar på att jag skulle få träffa en läkare. Under tiden rökte jag en miljard cigaretter och sprang runt, runt, runt den lilla planteringen utanför ingången för att slippa känna. När jag väl fick blåsa hade jag 2,3 ‰ men mina vänner såg inte på mig att jag var det allra minsta full ens. Ett tecken så gott som något annat.



Små nätta steg till rökrummet. En lång korridor. Fylleångest upp över öronen. Gå, småspringa i korridoren, fram och tillbaka, fram och tillbaka i en evig löprunda. Vänta på eget rum. Vänta på medicin. Vänta på att våga öppna munnen, tanken, livet. Tydligen hade jag varit ute i rökrummet redan på natten för jag var redan känd som "han den där tjusiga". Det var nog mest kläderna de syftade på. Nu hade jag blå fladderbyxor och en vit tröja med "landstinget" tryckt på framsidan. Tändare fick man låna av personalen eller försiktigt av någon annan av medvraken som hade smugglat in en åt sig själv.

Till slut fick jag lugnande när promillen ramlat ner till 0 och jag somnade som en sten i soffan i dagrummet. Efter någon timma var det en vänlig skötare som väckte mig och gick med mig till rummet där jag skulle vara och min säng stod. En snabb nick till rumskamraten sen fortsatte jag sova. Sova, sova, äta, röka, sova och sova lite till. Inga besök var tillåtna. Jag skrev dagbok de där dagarna men jag vet inte vart den tog vägen. Ändlösa rader fulla av ångestsvett och armod. En känsla av att livet var slut och att det inte fanns någon utväg mer. På toaletten bestod spegeln av en skinande plåskiva för att undvika att man skulle slå sönder spegeln eller ännu värre skära sig med den.

Så gick två dagar, sova, äta, röka, prata med läkaren. En promenad i korridoren, ett telefonsamtal med frun på kvällen. Ett ångerfullt samtal till vardera mor åt mina barn där jag förklarade vart jag var och varför. Ångest, eländiga sneda, vridna tankar.

Tredje kvällen fick jag åka hem på permission med en påse tabletter och ett grin. Före det så hade jag pratat med en läkare om mina ångestproblem och fått en antidepressiv medicin som jag skulle börja på. När jag, ledd av före detta frun, kom ut i kvällsmörkret fick jag en sån panikattack att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Från att ha legat mer eller mindre nedsövd och bara tagit paus från sovandet för att äta eller röka, till att komma ut bland bilar och folk kändes som att kastas in i en annan värld.

Men till slut kom vi hem och jag har nog aldrig sovit så gott som jag gjorde nerkrupen bredvid före detta fruns varma kropp och i min egen säng. Dagen efter var det bara lite formalia, ännu ett nytt samtal med en läkare, papper som skulle skrivas, recept som skulle undertecknas och lite allmänt buller som genomfördes på avdelningen dit jag återvänt på eftermiddagen. Sen fick jag komma hem igen, som ny.

Som ny? Nä det kan jag väl inte hålla med om. Det var början på en lång vandring där jag fortfararande slåss mot mina demoner. Det tog närmare ett år innan jag fick komma till rätt instans. Jag var för frisk för att skrivas in på psykmottagningen och drack för lite för att skrivas in på missbruksenheten. Under tiden fick jag gå på stödsamtal på psykakuten, där man mer eller mindre sa åt mig att skärpa mig. Det var först när jag rest mig upp och bara gått ut efter ännu ett sånt där meningslöst samtal som det blev lite fart på det hela.

Jag har sedan dess bytt mediciner ett antal gånger. Gått i terapi och sjukgymnastik, ätit Antabus till och från, skilt mig (vem trodde att hon skulle orka liksom), varit bostadslös och inhyst hos min sjuka mor, fått övergångslägenhet genom socialen, gett oräkneliga blodprover för att visa att jag lever i huvudsakligen nyktert. Så mycket på så kort tid. Men vägen dit, till den där balkongen, var lång.



Det är mycket som är fel med dagens psykvård. Bland annat så var man som en ickeexisterande varelse på avdelningen. Ingen kontakt med personalen alls förutom att jag fick en utskällning efter att jag bett om hjälp med att köpa cigaretter. Det skulle man visst göra på morgonmötet klockan 8, mötet som ingen berättat för mig om. Resten av tiden var den enda kontakten med personalen spårlöst borta. Det var väl när man bad om eld som man pratade med dem och dem med mig, eller när jag bad om lite lugnande. Det var lite som två olika grupper på avdelningen, patienter och vårdare och var och en av grupperna höll sig på sin kant. Men jag hälsade i alla fall på en kollega som jag jobbat ihop med och som arbetade extra på avdelningen. Bara en sån sak.

Men jag är inte svårt sjuk. Jag har inga problem med röster eller psykoser. Jag är bara fullblodsneurotiker och alkoholist. Så det är väl kanske ok att lägga mig långt ner i prioriteringen. Men ändå. Hur ska man våga be om hjälp när de som arbetar med att just hjälpa istället dömer ut en från början? "Ännu en svag alkis, ännu en som tycker så förbannat synd om sig själv Och här går jag och jobbar dag ut och dag in med de där gnällspikarna".

Men jag klagar inte. Men jag vet att jag aldrig mer kommer ligga på psyk igen, vad som än händer. För så förringad och så liten har jag aldirg varken förr eller senare känt mig. Steget till att vara bara ett nummer kändes kort så kort.

Sa jag förresten vilken dag jag åkte in?

Dagen efter mitt bröllop.

Kommentarer
Postat av: biffen

du e grym jonas...stå på dig broder..

2008-07-07 @ 21:42:40
Postat av: sotis

Du skriver ju sååå bra!! Detta måste vara med i din bok som jag hoppas du börjar på snart

Jag tänker köpa den!!

Du har då sannerligen varit med om mycket i ditt unga liv

2008-07-07 @ 22:25:27

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback