WoBWorld

Jag har genom mitt yrke sett så många människor dö. Jag var även med när min mormor och morfar dog. Jag har sett hur livet har lämnat kroppen. Det sker, man bara vet att nu försvann det vi kallar liv. Allt i rummet ändras. Jag är inte längre rädd för att dö. Men jag är livrädd för att vara död. Att allt bara tar slut. Upphör. Inte som att sova, drömma och vakna upp igen. Utan att bara upphöra att existera. Det fyller mig med den största av fasor.

Livet, hur det än ser ut är det allra vackraste som finns. Att se en stjärnklar himmel, att känna solen på huden, att kyssa en vacker kvinnas mage. Höra bra musik, läsa en bra bok. Klappa katten innna man somnar. Se sitt barn sova. Allt det där är så ofantligt. Så stort. Så undebart. Att bara tänka att allt det där ska ta slut är för mig ofattbart.

Jag är inte vän med döden. Jag vet de som är eller har varit det. En gammal man jag träffade genom mitt jobb sa bara att "det blir intressant att se vad som sker". Han stod på tröskeln till döden och var förnöjd med det. Jag hoppas att jag blir lika intresserad när den dagen kommer.

Jag vill inte dö. Någonsin. Men jag vet att det måste ske. Vissa saker kan man inte smita undan. Hur mycket man än vill.

Så, jag hoppas, av hela mitt hjärta att jag ska finna någon skön tanke i döden. För som det är nu så finns det ingen alls.