En dåres försvalstal
Jag blir så jääääääävla trött på mig själv och allt som är jag. När i hela fridens namn ska jag bli nöjd, få frid? Ska livet vara så här? Ständigt missnöjd, småtankad och nere? För helvete, detta är inte jag. Sån var jag inte när jag var ung. Jag stod emot allt möjlig skit som livet kastade på mig och var lycklig. Glad, välansad och lycklig.
Tills den där dagen på Läckö slott när jag fick min första panikattack i bilen på väg hem. 21 år gammal förvandlades jag från en glad skit till en... tja, bara skit. Jag kan inte sköta ett jobb, jag super alldeles åt helvete för mycket. Jag har taskig kontakt med min äldsta son, han som var bara 1 år och satt bredvid mig i bilen i barnstolen då där på vägen från Läckö.
Jag är så förbannat trött på mig själv. Ännu tröttare är jag på alla satar som kommer med pekpinnar. "Skärp dig, sluta dricka, det kunde jag, sluta lipa det gjorde jag, börja jobba, skaffa en hobby, skaffa ett liv". Oftast från får man såna kommentarer från folk som själva är övertygade om att de är lyckliga och lyckade fast de egentligen är arslen på två ben.
Fan, finns det ens människor som tror att jag ramlade ner från att var chef och familjefar till att sitta i en övergångslägenhet i Viskafors med bara katten som sällskap för att jag ville det? Eller att det är lathet? Finns det ens folk som tror att jag dricker för att det är kul att vara full? Skitsnack. Jag dricker för att döva den totala ångesten som färgar vartenda nykter minut jag lever. En stunds stillhet. En smula ro i själen. Slippa all hjärtklappning, alla muskelkramper, all svett.
Satan vad trött jag är på mig själv och den jag blivit. En satans gnällspik som bara lipar och tycker synd om sig själv vad som än händer. Men jag lovar, jag har inte valt att bli sån här. Det bara skedde, på en landsväg på väg hen från Läckö slott. En vacker sommardag 1991. Sen dess har varje dag varit en prövning. En evig tid som aldrig tar slut. Dag ut och dag in. Timme för timme, minut för minut.
Jag kräver inte mycket. Jag har märkt att pengar spelar ingen som helst roll i livet. Så länge man har mat i magen och tak över huvudet så spelar all makt och rikedom ingen som helst roll. Fan, barn dör varje dag, varje minut av svält. Så visst har jag det bra. Men det känns vissa stunder rätt så orättvist att just jag ska behöva lida av den här skiten. ÅNGEST!!! Ett rent helvete. Men det går inte att beskriva. Det finns inget sätt jag kan berätta för dig hur det är. Du får bara tro på mitt ord.
Men jag har mycket att vara glad över i livet, inte tu tal om annat. Jag har älskat och blivt älskad av fantastiska kvinnor, jag har tre underbara barn, jag är kreativ och empatisk. Om jag bara gick ner de där satans 30 kilona jag gick upp när jag började min medicinering så vore jag tämligen snygg. Jag har min lilla katt som följer mig i lägenheten som en hund. Jag har äntligen ett eget hem som jag trivs i.
Så visst skall jag vara tacksam. Men det vore så skönt att en dag bara vakna upp och veta att ångesten har gått iväg. Lika snabbt som det kom. Men det kommer inte att hända.
Så, jag super. Visst, jag är en satans parasit som lever på dina skattepengar och din välvilja. Jag tackar och tar emot. Jag är en syndare in i själen. Jag har gått vartenda felsteg som finns, vandrat den smala stigens väg. Hela mitt liv. Jag förfaller till dryckjom och horskap så fort jag bara kan.
Men vad ska jag göra då?
Tills den där dagen på Läckö slott när jag fick min första panikattack i bilen på väg hem. 21 år gammal förvandlades jag från en glad skit till en... tja, bara skit. Jag kan inte sköta ett jobb, jag super alldeles åt helvete för mycket. Jag har taskig kontakt med min äldsta son, han som var bara 1 år och satt bredvid mig i bilen i barnstolen då där på vägen från Läckö.
Jag är så förbannat trött på mig själv. Ännu tröttare är jag på alla satar som kommer med pekpinnar. "Skärp dig, sluta dricka, det kunde jag, sluta lipa det gjorde jag, börja jobba, skaffa en hobby, skaffa ett liv". Oftast från får man såna kommentarer från folk som själva är övertygade om att de är lyckliga och lyckade fast de egentligen är arslen på två ben.
Fan, finns det ens människor som tror att jag ramlade ner från att var chef och familjefar till att sitta i en övergångslägenhet i Viskafors med bara katten som sällskap för att jag ville det? Eller att det är lathet? Finns det ens folk som tror att jag dricker för att det är kul att vara full? Skitsnack. Jag dricker för att döva den totala ångesten som färgar vartenda nykter minut jag lever. En stunds stillhet. En smula ro i själen. Slippa all hjärtklappning, alla muskelkramper, all svett.
Satan vad trött jag är på mig själv och den jag blivit. En satans gnällspik som bara lipar och tycker synd om sig själv vad som än händer. Men jag lovar, jag har inte valt att bli sån här. Det bara skedde, på en landsväg på väg hen från Läckö slott. En vacker sommardag 1991. Sen dess har varje dag varit en prövning. En evig tid som aldrig tar slut. Dag ut och dag in. Timme för timme, minut för minut.
Jag kräver inte mycket. Jag har märkt att pengar spelar ingen som helst roll i livet. Så länge man har mat i magen och tak över huvudet så spelar all makt och rikedom ingen som helst roll. Fan, barn dör varje dag, varje minut av svält. Så visst har jag det bra. Men det känns vissa stunder rätt så orättvist att just jag ska behöva lida av den här skiten. ÅNGEST!!! Ett rent helvete. Men det går inte att beskriva. Det finns inget sätt jag kan berätta för dig hur det är. Du får bara tro på mitt ord.
Men jag har mycket att vara glad över i livet, inte tu tal om annat. Jag har älskat och blivt älskad av fantastiska kvinnor, jag har tre underbara barn, jag är kreativ och empatisk. Om jag bara gick ner de där satans 30 kilona jag gick upp när jag började min medicinering så vore jag tämligen snygg. Jag har min lilla katt som följer mig i lägenheten som en hund. Jag har äntligen ett eget hem som jag trivs i.
Så visst skall jag vara tacksam. Men det vore så skönt att en dag bara vakna upp och veta att ångesten har gått iväg. Lika snabbt som det kom. Men det kommer inte att hända.
Så, jag super. Visst, jag är en satans parasit som lever på dina skattepengar och din välvilja. Jag tackar och tar emot. Jag är en syndare in i själen. Jag har gått vartenda felsteg som finns, vandrat den smala stigens väg. Hela mitt liv. Jag förfaller till dryckjom och horskap så fort jag bara kan.
Men vad ska jag göra då?
Kommentarer
Trackback