Fan vet
Jag har vansinnigt svårt att se ett slut på allt elände. Det ena tar vid där det andra slutar. Det bubblar och sjuder i mig. Så fort man tror att nått ordnat sig så dyker ett annat fult huvud upp, som om livet vore en mardrömshydra.
Vad är det som gör att vissa av våra liv ska vara så? Jag ska inte klaga, det ska jag inte. Jag stammar från två ensamma människor som kämpade sig igenom en revolution, tre krig, blev piskade av Ryssar och Tyskar och som fick se hur två av deras små barn dog och sedan yttlerligare en son dö i mitten av livet. De stod ut, de stod raka, uppfostrade sina barn och oss 16 barnbarn att uppskatta det lilla i livet.
Det finns barn som dör av svält, precis just nu, av sjukdom, precis just nu. Det ligger männiksor och plågas av ofantliga plågor. Just när du läser detta. Så kommer jag och gnäller för att jag måste åka buss...
Visst, jag vet, det är orimligt. Ett lyxproblem. Men det är mitt liv och jag måste få säga hur jag upplever det. Om du sen tycker jag är en jävla gnällspik bjuder jag på det. Var och en har sitt egna helvete. Det kan handla om ekonomi, mat för dagen, tak över huvudet, missbruk, smärta, livsleda, ensamhet, barnlöshet, livets meningslöshet. Mitt eget helvete är min ångest. Det är det jag är född till. Evig och ständig ångest.
Ni som känner mig, för det gör några som läser detta. Eller, snarare, ni trodde ni kände mig, känner inte igen mig i det jag berättar om mig. Jag har lätt till skratt, ännu lättare till att få andra att skratta. Oftast positiv, allt går att lösa. Säger jag. Men mig själv finner jag ingen lösning på. Det finns inget svar. Jag kan spela clown, skratta högst, vara rappast i käften. Men i sista änden, när jag söker sömnen finns bara jag själv kvar och då spelar det ingen roll vem som ligger bredvid mig.
Jag vet att jag gnäller. Men detta är mitt forum för gnäll. Resten av tiden så skrattar jag rätt ofta, tro det eller ej. Ni skulle bara se min egna "hemliga blogg". Hua, där skulle ni rysa av obehag om ni fick kika in om bara så lite. Där släpper jag loss alla jävlar inom mig, där härskar vansinnet fritt. Där hatar, rosar, nojar, spyr, älskar, finns JAG.
Men det får ingen se, någonsin. Det är en tröst att bara skriva av sig allt där. Jag skriver av mig en hel del här med. Men det handlar kanske bara om 45 % av min galenskap.
Oj, jag menade inte att göra dig rädd. Jag är inte farlig. Inte ens för mig själv. Men varje man och kvinna behöver en ventil. En del dansar bort skiten var fredag på ett dansgolv. En del jobbar bort det som jagar dem. Jag skriver, skriver och fortsätter skriva. Rad på rad, gång på gång. Ord för ord och bokstav för bokstav bildar ett mönster som en väv över mitt liv.
Men, jag vet hur visan går. Detta är ännu en prövning. Om ett år kommer jag att skratta åt allt. Undra hur jag tänkte. Men just nu?
Fan vet.
Vad är det som gör att vissa av våra liv ska vara så? Jag ska inte klaga, det ska jag inte. Jag stammar från två ensamma människor som kämpade sig igenom en revolution, tre krig, blev piskade av Ryssar och Tyskar och som fick se hur två av deras små barn dog och sedan yttlerligare en son dö i mitten av livet. De stod ut, de stod raka, uppfostrade sina barn och oss 16 barnbarn att uppskatta det lilla i livet.
Det finns barn som dör av svält, precis just nu, av sjukdom, precis just nu. Det ligger männiksor och plågas av ofantliga plågor. Just när du läser detta. Så kommer jag och gnäller för att jag måste åka buss...
Visst, jag vet, det är orimligt. Ett lyxproblem. Men det är mitt liv och jag måste få säga hur jag upplever det. Om du sen tycker jag är en jävla gnällspik bjuder jag på det. Var och en har sitt egna helvete. Det kan handla om ekonomi, mat för dagen, tak över huvudet, missbruk, smärta, livsleda, ensamhet, barnlöshet, livets meningslöshet. Mitt eget helvete är min ångest. Det är det jag är född till. Evig och ständig ångest.
Ni som känner mig, för det gör några som läser detta. Eller, snarare, ni trodde ni kände mig, känner inte igen mig i det jag berättar om mig. Jag har lätt till skratt, ännu lättare till att få andra att skratta. Oftast positiv, allt går att lösa. Säger jag. Men mig själv finner jag ingen lösning på. Det finns inget svar. Jag kan spela clown, skratta högst, vara rappast i käften. Men i sista änden, när jag söker sömnen finns bara jag själv kvar och då spelar det ingen roll vem som ligger bredvid mig.
Jag vet att jag gnäller. Men detta är mitt forum för gnäll. Resten av tiden så skrattar jag rätt ofta, tro det eller ej. Ni skulle bara se min egna "hemliga blogg". Hua, där skulle ni rysa av obehag om ni fick kika in om bara så lite. Där släpper jag loss alla jävlar inom mig, där härskar vansinnet fritt. Där hatar, rosar, nojar, spyr, älskar, finns JAG.
Men det får ingen se, någonsin. Det är en tröst att bara skriva av sig allt där. Jag skriver av mig en hel del här med. Men det handlar kanske bara om 45 % av min galenskap.
Oj, jag menade inte att göra dig rädd. Jag är inte farlig. Inte ens för mig själv. Men varje man och kvinna behöver en ventil. En del dansar bort skiten var fredag på ett dansgolv. En del jobbar bort det som jagar dem. Jag skriver, skriver och fortsätter skriva. Rad på rad, gång på gång. Ord för ord och bokstav för bokstav bildar ett mönster som en väv över mitt liv.
Men, jag vet hur visan går. Detta är ännu en prövning. Om ett år kommer jag att skratta åt allt. Undra hur jag tänkte. Men just nu?
Fan vet.
Kommentarer
Postat av: sotis
Ja inte verkar du glida runt på en räkmacka just nu, men en sak gör du Du trollbinder oss läsare med dina ord! Du har ett otrolig berättartalang!!
Kan du inte köra moppe? Det skall ju bli varmare
Skriv ut några bloggar här och skicka till din psykiater så kan han läsa om hur du känner dig
Lycka till!
Trackback