Poem i mars
Stjärnorna ser ljusare ut i natt. Lite varmare, lite mer eldiga. Mer kol, syre och aska för oss att begrunda. Låt mig räcka dig en hand fylld med allt det jag har att erbjuda. Skulder, fulhet och all den kärlek du kan begära. Se på mig. Se allt jag är, kan bli, för dig. Se mig in i ögonen och ljug inte. Säg att du älskar mig och jag skall ge dig allt du vill ha, begär och strävar efter. Söndrig är jag, för dig att laga. Låt mig hela dig, plocka ihop allt det som du spillt och måla en tavla fylld av kärlek och lycka bara för oss att sluka.
Jag dör sakta från dig, innan du fått fatt på mig. Men du, ditt innersta, fyller mig med hopp om liv efter det eviga svarta, kalla och försvinnande. Värmen från din själ, dina innersta läppar, sin andes vingar når min mun, fyller mina lungor med livsbringade luft, likt en respirator. En själens maskin. Ett snabbt bloss, uppflammande som hopp en sommarmorgon. Som en fylla en midsommarafton. Kort och precist. Utan nåd. Min kärlek, mitt hopp, min tanke bara på dig och allt det som är du, din doft, din perfekta hy och ditt skimrande hår.
Långa hårstrån i min hand, din hjässas krona mellan mina fingrar. Dina läppars kyss på mitt bröst, min mage. Dina läppar, dina läppar, dina läppar. Vita perfekta tänder mot min panna. En sval puss innan natten når oss. Innan sömnen tar över och mardrömmarna härskar. Mitt enda försvar mot mina barndoms mörka hav.