WoBWorld

Jag vet inte längre. Lönar det sig att kämpa? Är det inte lika bra att lägga sig ner, skita i allt och bara sätta sig p åen parkbänk och invänta sommaren? Strunta i att betala hyra, underhåll, el, CSN, alla jäkla banklån, låta fogden ta allt tills man har lagom över för att köpa tilltäckligt med billigt vin för att våga ta steget? Hur fan orkar folk med sina liv? vad är det som fattas hos mig?

Jag ser ingen som helst ände på det hela. jag har betalningsanmärkningar över arslet, skulder över nacken och resten av livet lägger sig som ett jävla stort lock med grisdynga över det som inte täcks av allt annat.

Men, jag vet, jag kommer att kämpa på. Jag har kämpat i 17 år mot panikångesten, innan dess kämpade jag hela mitt skolliv för att få vara jag, den enda syntaren på hela skolan och innan dess, när alla lyssnade till Gyllene jävla tider eller Noice jag var den enda som lyssnade till Elvis, Beatles och Stones. Jag har fått stryk hela mitt liv på ett eller annat sätt. Så jag fortsätter väl. Dag ut och dag in. Som en jävla slav.

Det finns alltid nån sate som är beredd att slå på dig för att polarna ska flabba lite rått. Jag ger mig inte. Jag strävar på, fan ta dom.

Jag vägrar rätta in mig i leden. Jag skrattar när jag vill, jag gråter när jag vill. Jag lyssnar på vad jag vill. Jag klär mig precis hur jag vill. Fuck You om du vill att jag ska bli som alla andra. Jag är som jag är och kommer inte bli nått annat. Kärnan i mig är frisk, det är resten av veden som är rutten. Men det del av det ruttna beror på all skit jag tagit genom åren. Låter jag gnällig? Tja, jag skulle kunna namnge en del personer som personligen står ansvariga för att min barndom var ett helvete. Men vad fan. Bättre att låta dem vara. De var barn de med på den tiden. Sedan dess har nån av dem dött (ärligt talat, jag bryr mig inte ett jävla skvatt, skulle gärna dansa på den satens grav om jag visste vart den var) en annan stackare har gått ut med att han är bög så han hade nog sitt privata helvete på den tiden själv. Några andra drogs med i den allmänna hysterin i att slå på den som var svagast.

Några har jag fått reda på är väldtäcktsmän, ungefär samtidigt som de slog på mig så de har ju bevisat att de aldrig kan vara människovärda. Jag måste erkänna att när jag gick förbi ett av de där arslena på stan så spottade jag honom i ansiktet och fanskapet vägade inte ens protestera.

Jag är värd att tas på allvar. Jag är jag och inte som så många andra någon annan. Jag är stolt över mitt liv och vad jag åstadkommit. För jag har fan i mig fått kämpa för det varenda jävla dag sedan jag kommer ihåg, ända sedan farsan låste in mig i vår stora frys och sade att jag aldrig skulle komma ut därifrån. Vad kan jag ha varit? 4-5 år kanske. Sedan dess har jag sparkat och slagits och levt jävel för att få vara just mig själv och ingen kopia av nån kopia.

Jag har gjort allt du kan tänka dig. Tagit vartenda jävla substans som finns. Försökt döva det lilla barnet som var inlåst i frysen och hans rädsla för att dö och hans sorg för att han gjort sin far besviken.

Men min far var inte mer än människa han heller. Han gjorde så gott han kunde. Han led av samma besvär som jag gör men nu lever jag gudskelov i en tid när det finns lindring. Så han älskade sin son, mer än något annat. Men han pallade inte trycket av en son som tjatade om glass. Lika lite som han pallade trycket av sin son som tjatade om att "mamma ger mig mer vatten i badkaret", alltså tryckte han ner mitt huvud under vattnet tills jag andades vatten.

Så har det sett ut sedan jag varit liten. Jag har fått kämpa för min existens. Dag ut och dag in. Jag tänker inte ge mig nu heller. Fan ta den som tror att jag ger mig så lätt.

Jag ska kämpa till sista andetaget för att få vara jag, för att få andas frisk luft och för att få uttrycka mig.

Ingen. INGEN kan ta det ifrån mig. Så nån jävla bänk blir det inte för mig. SÅ fan heller.