Att älska sitt barn
Jag lever ett rätt gott liv måste jag erkänna. Jag har inga tider förutom min terapi att sköta. Jag kan lägga mig och vila närhelst jag vill, vakna när jag vill, äta när jag vill. Lyssna till vilken musik jag vill. Klappa katten när jag vill och hon är villig. Jag kan njuta av solskenet eller sitta inne och titta på en film precis hur jag vill.
Men en sak som stör mig, som ligger som en tagg i fingret, som ett glassplitter i foten är min kontakt med min son. Inte den lilla (hm, 12 bast, inte så liten längre) men min nu mera vuxne son. Han fyller 18 år och i 17 år han han levt med en pappa som varit psykiskt sjuk.
Visst lät det scary. Psykiskt sjuk. Nä, jag är inte galen på det sättet att jag sätter yxor i arslet på folk. Det är man sällan när man lider av psykisk ohälsa. Men jag är rädd. Mest hela tiden av min vakna och en stor det av min sovande tid är jag rädd. Scared. Livrädd för livet. Det får konsekvenser för alla runt omkring mig.
Min nu mera vuxne son är van vid att pappa kan pendla mellan aktivitet till total utslagenhet, kan växla mellan att vara på gott humör och bara grymta till svar på tilltal.
Jag har försökt att undanhålla mina barn mina problem, med det klart att de har sett att nått inte stämmer. Polarnas farser är ute och spelar fotboll med barnen medan den egna pappan gått omkring i morgonrock hela dagen och nätt och jämt kunnat svara på enkla frågor.
Nä. Just för en stund sedan skickade jag ett sms till min son. Ett av många jag skickat. Jag skrev att jag älskar honom och att jag ber om ursäkt, nej, fel ord,. förlåtl, för att jag varit en usel far.
För jag älskar honom så mycket.
Men en sak som stör mig, som ligger som en tagg i fingret, som ett glassplitter i foten är min kontakt med min son. Inte den lilla (hm, 12 bast, inte så liten längre) men min nu mera vuxne son. Han fyller 18 år och i 17 år han han levt med en pappa som varit psykiskt sjuk.
Visst lät det scary. Psykiskt sjuk. Nä, jag är inte galen på det sättet att jag sätter yxor i arslet på folk. Det är man sällan när man lider av psykisk ohälsa. Men jag är rädd. Mest hela tiden av min vakna och en stor det av min sovande tid är jag rädd. Scared. Livrädd för livet. Det får konsekvenser för alla runt omkring mig.
Min nu mera vuxne son är van vid att pappa kan pendla mellan aktivitet till total utslagenhet, kan växla mellan att vara på gott humör och bara grymta till svar på tilltal.
Jag har försökt att undanhålla mina barn mina problem, med det klart att de har sett att nått inte stämmer. Polarnas farser är ute och spelar fotboll med barnen medan den egna pappan gått omkring i morgonrock hela dagen och nätt och jämt kunnat svara på enkla frågor.
Nä. Just för en stund sedan skickade jag ett sms till min son. Ett av många jag skickat. Jag skrev att jag älskar honom och att jag ber om ursäkt, nej, fel ord,. förlåtl, för att jag varit en usel far.
För jag älskar honom så mycket.
Kommentarer
Trackback