WoBWorld

Jag sitter och väntar på att mobilen ska ladda upp tillräckligt för att jag ska kunna återuppta mitt avbrutna samtal med Kusin Esko. Under tiden så ägnar jag mig åt att vältra mig i min egen dynga. Katten, Chips, ligger utslagen i fotöljen bredvid mig och vi har det ganska bra ihop.

Ute spöregnar det så någon lust att ge mig ut har jag då rakt inte. Lyssnar till gamla Prodigy-låtar och drömmer mig tillbaka till mitten av 90-talet när man var ung och vacker. Eller i alla fall ung.

Men nog tycks det mig som om livet springer iväg utan att man har kontroll på vad som händer riktigt. Dag läggs till dag och natt efterföljer natt utan att man har den allra minsta koll på vad man gör eller vad som händer. Lite sorgligt känns det allt.

När jag var 15 så trodde jag att jag skulle ha egen helikopter och vara stenrik på min musik vid detta laget. Men så upptäckte jag att jag inte kan göra musik alls. Bara skriva och en text är bara en halv låt liksom.

Så här sitter jag, i Viskafors utan helikopter. Men jag har ju en moped i alla fall. Några groupis har jag inte sett röken av. Synd. Det skulle vara trevlig med i alla fall en. Mina krav har sänkts med åren så hon behöver bara vara vacker. Och klok. Och älska mig över allt annat. Mer kräver jag inte.

Så klok har jag blivit med åren.