Bussåkare WoB
Har jag åkt buss eller har jag åkt buss? Jo, jag har åkt buss! Resan in till stan, den när mitt ena boendestöd följde med, gick rätt så hyggligt, helt klart över förväntan måste jag säga. Visserligen så pickade pulsen på så att det stor härliga till och svetten rann, men det gick. Och helt som enligt planerna så lugnade det hela ner sig allt som vi åkte. Det är ju liksom själva tanken, att man ska stå ut med eländet för att man sedan ska se att det trots att det känns helt omöjligt faktiskt lugnar ner sig efter ett tag utan att nått har hänt.
Sen tog vi en fika på Orion, mina boendestöd, jag och min terapeut som mötte upp på busstorget. Men jag måste erkänna att jag mest funderade på resan hem som jag skulle göra alldeles på egen hand. Mitt i fikandet så ringde de från psyk och frågade om de fick skicka mina journaler till Socialstyrelsen som ville ha dem. Det gäller min legitimation som sjuksköterska. Så där fick jag lite ont i magen över det och glömde tillfälligt bort att jag skulle åka farlig buss.
Men, sen troppade vi av tillbaka till busstorget och jag gick efter mycket bävan på bussen och satte mig. Hjärtat rusade, svetten rann och jag var spänd som en fiolsträng, redo att brista när som helt. Låt mig säga så här. Att om jag inte visste att det var för en god sak skulle jag aldrig åka buss mer. För det blev en ytterst obehaglig resa. Busshelvetet blev fullt med människor, det var precis tjockt med folk i varje hörn. Sen stannade vi nog vid varje busshållplats som finns tror jag, långa stopp medan nypåstigna letade efter busskort i plånböcker eller nödvändigtvis skulle tjattra med busschaffören om nått totalt oviktigt innan bussen kunde köra igen. Det var varmt, hjärtat hotade att hoppa ur kroppen på mig och jag var nära att bara ställa mig upp och skrika rakt ut flera gånger.
Men jag fuskade lite. Jag drog fram mobilen och ägnade mig åt ett bilspel jag har där. Helst ska man ju undvika att distrahera sig själv utan finnas kvar i ångesten för att terapin ska bli optimal. Men men, lite fusk var nödvändigt för att jag skulle fixa det hela utan att hoppa av vid en busshållplats mitt ute i ingenstans.
Till slut kom jag i alla fall fram till min kära gata och ramlade ur bussen med en lyckans suck. På plats fanns mina boendestöd som hade följt bussen hela tiden ifall jag skulle balla ur. Jag pratade en stund med dem och skuttade sedan uppför trapporna till mitt älskade hem, min katt och en kop kaffe.
Sen somnade jag som ett barn efter mina äventyr, helt slutkörd till både kropp och själ. Men nu när jag vaknade så måste jag säga att jag är rätt så mallig. Fan, jag klarade det. Det gick att åka buss nykter utan att jag skulle få totalt tuppjuck. Går det en gång så kan jag göra om det och då kanske det går lite bättre. Nästa övningstillfälle är på tisdag då jag ska in till stan för min andra terapi. Det borde bli en baggis.
Sen tog vi en fika på Orion, mina boendestöd, jag och min terapeut som mötte upp på busstorget. Men jag måste erkänna att jag mest funderade på resan hem som jag skulle göra alldeles på egen hand. Mitt i fikandet så ringde de från psyk och frågade om de fick skicka mina journaler till Socialstyrelsen som ville ha dem. Det gäller min legitimation som sjuksköterska. Så där fick jag lite ont i magen över det och glömde tillfälligt bort att jag skulle åka farlig buss.
Men, sen troppade vi av tillbaka till busstorget och jag gick efter mycket bävan på bussen och satte mig. Hjärtat rusade, svetten rann och jag var spänd som en fiolsträng, redo att brista när som helt. Låt mig säga så här. Att om jag inte visste att det var för en god sak skulle jag aldrig åka buss mer. För det blev en ytterst obehaglig resa. Busshelvetet blev fullt med människor, det var precis tjockt med folk i varje hörn. Sen stannade vi nog vid varje busshållplats som finns tror jag, långa stopp medan nypåstigna letade efter busskort i plånböcker eller nödvändigtvis skulle tjattra med busschaffören om nått totalt oviktigt innan bussen kunde köra igen. Det var varmt, hjärtat hotade att hoppa ur kroppen på mig och jag var nära att bara ställa mig upp och skrika rakt ut flera gånger.
Men jag fuskade lite. Jag drog fram mobilen och ägnade mig åt ett bilspel jag har där. Helst ska man ju undvika att distrahera sig själv utan finnas kvar i ångesten för att terapin ska bli optimal. Men men, lite fusk var nödvändigt för att jag skulle fixa det hela utan att hoppa av vid en busshållplats mitt ute i ingenstans.
Till slut kom jag i alla fall fram till min kära gata och ramlade ur bussen med en lyckans suck. På plats fanns mina boendestöd som hade följt bussen hela tiden ifall jag skulle balla ur. Jag pratade en stund med dem och skuttade sedan uppför trapporna till mitt älskade hem, min katt och en kop kaffe.
Sen somnade jag som ett barn efter mina äventyr, helt slutkörd till både kropp och själ. Men nu när jag vaknade så måste jag säga att jag är rätt så mallig. Fan, jag klarade det. Det gick att åka buss nykter utan att jag skulle få totalt tuppjuck. Går det en gång så kan jag göra om det och då kanske det går lite bättre. Nästa övningstillfälle är på tisdag då jag ska in till stan för min andra terapi. Det borde bli en baggis.
Kommentarer
Trackback