Deprimerad en stor dag
Jag finner ingen glädje i livet just för tillfället. Jag känner mig som om jag är fel ute, jag är hungrig men jag har ingen mat hemma. Eller, det har jag ju, men då får jag tina upp allt och jag har ingen micro. Jag borde vara hos min son, men hans mor tyckte, precis som jag, vi var rörande överrens om det, att jag inte ska åka dit idag eftersom jag är nere och min son mår nervigt. Ingen idé att jag åker dit och stressar upp honom mer. Det känns inte bra att inte vara bra för sina barn. Men precis så är det just nu.
Jag lyssnar på matchen men bara med ett halvt öra. Jag vill mest bara sova, vila, läsa dagstidningar, kanske slötitta på någon film i datorn inne i sovrummet. Det är november. Som vanligt så ligger jag på botten då. Hittar ingen kraft, ingen go. Det enda jag egentligen vill är att sova. Eller i alla fall ligga i det där gränslandent mellan sömn och vakenhet när man liksom ligger och flyter i livet.
Har ni tänkt på hur många många gånger jag skriver ordet "jag" i mina inlägg? Allt handlar om mig, bara mig. Märkligt. För jag är egentligen inte sån, eller snarare, jag uppfattar mig inte som sådan. Men bloggen, det här forumet, som jag funnit, handlar om mina innersta känslor, tankar och hur jag ser på livet. Då blri det mycket "jag" i det hela. I vanliga fall, i riktiga livet, så handlar mina tankar oftast om andra. Hur de mår, om jag kunde gjort mer för dem, gjort dem minde illa. Men här är det jag, jag och jag igen.
Så, jag sitter och tycker synd om mig själv i dag, min äldsta sons 18 års dag, en av de stora dagarna i livet, men hans pappa är inte där. För hans far mår inte bra, är nere, deprimerad. Ute spöar regnet ner och det blåser. Vattnet smattrar mot förnstret. Fan vet om jag inte känner att jag förtjänar en lång promenad i regnet? Låta det kalla nå mig, vakna till, finna min själ igen, min kärna. Det som gör mig till mig, det jag har glömt, slarvat bort.
Kanske vore det en idé?
Jag lyssnar på matchen men bara med ett halvt öra. Jag vill mest bara sova, vila, läsa dagstidningar, kanske slötitta på någon film i datorn inne i sovrummet. Det är november. Som vanligt så ligger jag på botten då. Hittar ingen kraft, ingen go. Det enda jag egentligen vill är att sova. Eller i alla fall ligga i det där gränslandent mellan sömn och vakenhet när man liksom ligger och flyter i livet.
Har ni tänkt på hur många många gånger jag skriver ordet "jag" i mina inlägg? Allt handlar om mig, bara mig. Märkligt. För jag är egentligen inte sån, eller snarare, jag uppfattar mig inte som sådan. Men bloggen, det här forumet, som jag funnit, handlar om mina innersta känslor, tankar och hur jag ser på livet. Då blri det mycket "jag" i det hela. I vanliga fall, i riktiga livet, så handlar mina tankar oftast om andra. Hur de mår, om jag kunde gjort mer för dem, gjort dem minde illa. Men här är det jag, jag och jag igen.
Så, jag sitter och tycker synd om mig själv i dag, min äldsta sons 18 års dag, en av de stora dagarna i livet, men hans pappa är inte där. För hans far mår inte bra, är nere, deprimerad. Ute spöar regnet ner och det blåser. Vattnet smattrar mot förnstret. Fan vet om jag inte känner att jag förtjänar en lång promenad i regnet? Låta det kalla nå mig, vakna till, finna min själ igen, min kärna. Det som gör mig till mig, det jag har glömt, slarvat bort.
Kanske vore det en idé?
Kommentarer
Trackback