Snart 18 års kämpande
Tänk. Jag tänker efter när jag var 18. Som min son är nu. Jag trodde aldrig att livet skulle se ut så här 20 år senare. Jag kan inte säga att jag hade några speciellt drömmar förutom att spela gitarr och skriva märklig poesi. Jag började på gummifabriken det året och tillbringade alla raster med att sitta och skriva mina märkliga, konsitga poem som gubbarna jag jobbade med tyckte var hur skumma som helst. De trodde nog att jag var en knarkare på halvtid eller nått.
Men det var ett behagligt liv. Slitsamt på fabriken men skönt att leva resten av tiden. Fortfarande bo hemma i pojkrummet, ha inkost, egen bil. Vacker flickvän (mina äldsta barns moder). Enda som skuggade min himmel var att jag alltid blev så förbannat full när jag drack. Men å andra sidan drack jag inte så ofta.
Så, jag jobbade skift på fabriken, fick jobba självständigt på labbet många dagar vilket var ett smörjobb. Sen gick jag hem, tillbringade kvällen med att fika med polarna eller hångla med min tjej. Låta dagarna glida ihop, inte rädd för nått. Odödlig.
Sen kom ju den där dagen när jag var 20 och fick min första panikatttack vid Läckö slott. Sedan dess har mitt liv varit en enda lång kamp, dag för dag. Det låter överdrivet för en del men så har det varit. I snart 18 år. Om det inte har handlat om ångestattacker så har det handlat om rädslan för att få en. Depressioner på grund av hur begränsat livet blivit. För jag kommer ju ihåg hur det var innnan allt detta började jaga mig. Hur mycket lättare livet var när det enda man behövde slåss mot var tristessen på jobbet eller kärleksproblem.
Men men. Livet ser ut som det gör. Kanske en dag kan jag skratta åt allt detta, eller i all fall lägga det bakom mig. En vacker dag.
Men det var ett behagligt liv. Slitsamt på fabriken men skönt att leva resten av tiden. Fortfarande bo hemma i pojkrummet, ha inkost, egen bil. Vacker flickvän (mina äldsta barns moder). Enda som skuggade min himmel var att jag alltid blev så förbannat full när jag drack. Men å andra sidan drack jag inte så ofta.
Så, jag jobbade skift på fabriken, fick jobba självständigt på labbet många dagar vilket var ett smörjobb. Sen gick jag hem, tillbringade kvällen med att fika med polarna eller hångla med min tjej. Låta dagarna glida ihop, inte rädd för nått. Odödlig.
Sen kom ju den där dagen när jag var 20 och fick min första panikatttack vid Läckö slott. Sedan dess har mitt liv varit en enda lång kamp, dag för dag. Det låter överdrivet för en del men så har det varit. I snart 18 år. Om det inte har handlat om ångestattacker så har det handlat om rädslan för att få en. Depressioner på grund av hur begränsat livet blivit. För jag kommer ju ihåg hur det var innnan allt detta började jaga mig. Hur mycket lättare livet var när det enda man behövde slåss mot var tristessen på jobbet eller kärleksproblem.
Men men. Livet ser ut som det gör. Kanske en dag kan jag skratta åt allt detta, eller i all fall lägga det bakom mig. En vacker dag.
Kommentarer
Trackback