Vart ska jag ta vägen?
Ja jag är ledsen. För att livet inte erbjuder mig mer. Jag har tagit det jag fick men har misslyckakts varje gång. jag har famlat i blindo, spelat roller jag inte känns mig bekväm i. Lekt vuxen när jag vara varit ett barn. En enkel själ, inget mer. Jag är enkel, jag vet det. Men jag vill så mycket mer. Jag vill vara din vän. Men du spottar på mig. Än en gång. Så jag finner andra vägar. Hatar dig, älskar dig, vill vara dig. Vill vara någon annan. Drömmer om att sjunga börtglömda sånger, spela gitarr, finna din varma kropp bredvid min. Fuck You. Du dumpar mig, jag dumpar dig. Vi hatar varandra för en sekund, den korta sekund som är vårt liv.
Men jag vet inte. Det finns så mycket jag vill berätta. Om när jag slogs blodig i skolan men slog tillbaka, ursinnigt, allt jag rörde förvanldades till kött, brosk, ben. Men kvinnan som rakade mig återkommer inte. Hon är förlorad. Hur mycket jag än tigger och ber. Mitt skägg kliar. Väntar på henne. På de varma händerna, mjuka, genom mitt hår. Men de kommer inte. Kvar finns bara hårda knogar och stela fingrar, brutna genom många års strider.
Möt mig när sommaren kommer, nere vid Viskan, där löven doftar sol och gruset knastar under fötterna. Milslänga promenader, upp, ner, längs med vattnet. Jag lovar att möta dig nykter, nytvättad. Vi stirrar på solen, fastnar i dess gula, vita glans. Där möter jag dig. Precis om nån skapade mig, vem fan som helst, låt det vara djävulen. Men tunga fötter, min gälla röst och mitt gudskomplex. Där finner vi varandra, under lövhimlen. Plockar blomster under färden.
Men tiden låter oss bli stenstoder till slut. Liggande i var sin mörk grav, långt under jorden. Så låt oss vara med varandra varje sekund som livet vara. Låt oss lyssna till varje ton, varje harmoni. Låt gitarren spela färdigt. Am, d och ett C. Nu vill jag söka sömnen. en smula ro. Men låt mig vakna till dig i morgon.
För vart annars ska jag ta vägen?
Men jag vet inte. Det finns så mycket jag vill berätta. Om när jag slogs blodig i skolan men slog tillbaka, ursinnigt, allt jag rörde förvanldades till kött, brosk, ben. Men kvinnan som rakade mig återkommer inte. Hon är förlorad. Hur mycket jag än tigger och ber. Mitt skägg kliar. Väntar på henne. På de varma händerna, mjuka, genom mitt hår. Men de kommer inte. Kvar finns bara hårda knogar och stela fingrar, brutna genom många års strider.
Möt mig när sommaren kommer, nere vid Viskan, där löven doftar sol och gruset knastar under fötterna. Milslänga promenader, upp, ner, längs med vattnet. Jag lovar att möta dig nykter, nytvättad. Vi stirrar på solen, fastnar i dess gula, vita glans. Där möter jag dig. Precis om nån skapade mig, vem fan som helst, låt det vara djävulen. Men tunga fötter, min gälla röst och mitt gudskomplex. Där finner vi varandra, under lövhimlen. Plockar blomster under färden.
Men tiden låter oss bli stenstoder till slut. Liggande i var sin mörk grav, långt under jorden. Så låt oss vara med varandra varje sekund som livet vara. Låt oss lyssna till varje ton, varje harmoni. Låt gitarren spela färdigt. Am, d och ett C. Nu vill jag söka sömnen. en smula ro. Men låt mig vakna till dig i morgon.
För vart annars ska jag ta vägen?
Kommentarer
Trackback