Jag ger upp
Jag har av olika anlednigar, som jag inte vill gå in på här, nått måste jag få ha för mig själv, men det handlar om själens embarmliga ensamhet, tappat, tron, på allt. Så jag utropar mig själv till den nye Jesus. Vad kan hända? Pingskyrkan anfaller mig? Jag spikas upp på ett kors? Fuck that. Vad händer om jag säger att jag inte är som ni andra? vad händer om jag säger att det är du som låtsas? Jag är trött på livet, på alla spel vi spelar för att upprätthålla skenet om att vi är om inte lyckliga så åtminstone lyckade. Jag är det som är kvar, jag är rätt, jag är fienden. Så vem är du?
Jag funderar, nej, har bestämt mig, för att lägga allla mina pengar på alkohol. Jag orkar inte hålla uppe masken mer. För varför ska jag göra det? Låt mig leva mina enkla kvarvarande dagar i min lägenhet, med min katt och enstaka turer till affären för att fylla på.
Jag har inge som helt anledning längre att hålla uppe skenet. Låt mig vara mig själv. Jag dricker, jag sover, jag vaknar, dricker mitt kaffe och dricker igen. Lyssnar till min musik och blir lycklig av det. Så, när ändå livet är så kort, låt mig vara lycklig. Slippa slåss med ångest, oro och maror. Sova den drucknes sömn, vakna den fullas morgon och leva mitt liv i en dimma. Jag orkar inte mer. Men det betyder inte att mitt liv har förlotar mening. Snarare att det fått mening. Inga mer marfyllda resor med bussen. Låt mig åka buss inlindad i bomull. Lite lagom borta. Sjungandes på en melodi ingen hör.
Låt mina vänner vända sig bort i vämjelse, skamsna i tvånget i att tänka på hur nära det kunde vara de själva. Mina vener, mina blodsprängda ögon ger jag er. Jag tänker inte på dig. Jag tänkker inte på nån. Inte på mig själv heller. Jag lät det dö. Allt det jag byggt upp förföll så sakteliga. Sten för sten, bit för bit. Kvar finns bara en kvist i vattnet, en svag doft av det som var och inget mer.
Jag ger upp nu. I morgon kommer min enda tanke vara att följa min innersta tanke., den att vara lite full, att vara lite berusad.
Jag skiter i allt annat nu mina vänner. För varför ska jag kämpa? För ändlösa dagar fulla av ångest? Att vrida sig som en mask i sängen, på golvet i badrummet med släckta lampor? I duschen med kläderna på och den alla varmaste man kan få, som skållar huden? Nä, jag har levt så i 17 år. Jag är trött på det. jag välkomnar fyllan, dag ut och dag in, tills jag förvanldats till en illaluktande figur mer obårstat hår son vandrar i vart samhäller jag än hamnar. Mitt pink år ditt att dofta.
Jag fick en liten men viktigt slapp smäll idag.En ärligt menad smäll Inget annat att göra. Men den gjorde ont. Så, jag vljer att gå in in livets skugga. Gå ut i öknen. För jag är Jesus och ni kan väl för fan korsfästa mig då.
Jag funderar, nej, har bestämt mig, för att lägga allla mina pengar på alkohol. Jag orkar inte hålla uppe masken mer. För varför ska jag göra det? Låt mig leva mina enkla kvarvarande dagar i min lägenhet, med min katt och enstaka turer till affären för att fylla på.
Jag har inge som helt anledning längre att hålla uppe skenet. Låt mig vara mig själv. Jag dricker, jag sover, jag vaknar, dricker mitt kaffe och dricker igen. Lyssnar till min musik och blir lycklig av det. Så, när ändå livet är så kort, låt mig vara lycklig. Slippa slåss med ångest, oro och maror. Sova den drucknes sömn, vakna den fullas morgon och leva mitt liv i en dimma. Jag orkar inte mer. Men det betyder inte att mitt liv har förlotar mening. Snarare att det fått mening. Inga mer marfyllda resor med bussen. Låt mig åka buss inlindad i bomull. Lite lagom borta. Sjungandes på en melodi ingen hör.
Låt mina vänner vända sig bort i vämjelse, skamsna i tvånget i att tänka på hur nära det kunde vara de själva. Mina vener, mina blodsprängda ögon ger jag er. Jag tänker inte på dig. Jag tänkker inte på nån. Inte på mig själv heller. Jag lät det dö. Allt det jag byggt upp förföll så sakteliga. Sten för sten, bit för bit. Kvar finns bara en kvist i vattnet, en svag doft av det som var och inget mer.
Jag ger upp nu. I morgon kommer min enda tanke vara att följa min innersta tanke., den att vara lite full, att vara lite berusad.
Jag skiter i allt annat nu mina vänner. För varför ska jag kämpa? För ändlösa dagar fulla av ångest? Att vrida sig som en mask i sängen, på golvet i badrummet med släckta lampor? I duschen med kläderna på och den alla varmaste man kan få, som skållar huden? Nä, jag har levt så i 17 år. Jag är trött på det. jag välkomnar fyllan, dag ut och dag in, tills jag förvanldats till en illaluktande figur mer obårstat hår son vandrar i vart samhäller jag än hamnar. Mitt pink år ditt att dofta.
Jag fick en liten men viktigt slapp smäll idag.En ärligt menad smäll Inget annat att göra. Men den gjorde ont. Så, jag vljer att gå in in livets skugga. Gå ut i öknen. För jag är Jesus och ni kan väl för fan korsfästa mig då.
Kommentarer
Trackback