Nya tag eller?

Japs. Dags för nya tag. Har ni hört det innan? Jo, jag vet och jag böjer huvudet skamset för att jag åker i samma fälla gång på gång. Men jag måste säga att nu känns det bra. Jag har det bra. Allt ändrade sig när mina tre barn igen tog kontakt med mig. Jag fick lite panik där förra veckan när min äldsta son inte kom ut på msn efter att vi pratat så mycket som vi gjorde veckorna före det. Men jag har kommit på att jag ska vara fruktansvärt tacksam för att han överhuvudtaget vill prata med mig. Hans barndom har inte varit lätt. Jag har ställt mycket, mycket höga krav på honom av rädsla för att han ska bli som mig, för vi är mycket lika i mångt och mycket. Hans stackars mor brukar sucka och säga till honom att "du är precis som din far". Alltså nervig, undvikande med ett kraftigt temperament och en försmak att börja gapa när man inte når längre med orden. Sen är ju hans mor lika envis som jag så grabben sa häromdagen att han lärt sig att det inte är någon idé att tjata mot oss när vi fått nått i huvudet. Det var väl det som gjorde att hans mor och jag inte kunde leva ihop.

Men det som känns bra är att han har kommit på att han är en egen person. Visst är vi lika, men vi är även mycket olika. Han är lite mer metodisk än jag, lite mer tålamod eller i alla fall impulskontroll. Vi har olika sätt att se på livet, bland annat ser vi helt olika på religion. Medan jag är agnostiker och en sökare har han gett upp varje tanke på att det skulle finnas en gud eller högre kraft. Men vi har haft många fina samtal om det den sista tiden. Sen är vi lika på en del sätt. Brinner för musik, kan sitta och titta på dokumentärer tills ögonen blöder och letar efter en plats i livet att trivas på.

Min dotter är ett så kallat a-barn. Social, trygg i sig själv, diplomatisk, populär, nykter, klok, högpresterande i skolan, vacker och går nog en strålande framtid till mötes. Hon är omtänksam och snäll. Allt det jag inte är. Min yngsta son är lite osäker och har väl ett stråka av mina nerver även om hans mor vägrar se det. Men jag tror inte det är någon fara. han är duktig i skolan, populär kompis, aktiv och stor och stark. Han kommer bli fan en halvmeter längre än mig kan jag tro.

Utan dem i mitt liv så tappar jag kompassen. Visst älskar jag min lilla pälsboll Chips. Men hon är inte mycket att prata med. Hon gör nog så gott hon kan när hon enträget slickar mitt skägg och lägger sig bredvid mig i sängen så fort jag lägger mig där. Kommer hon inte av sig själv så är det bara att ropa så kommer hon springade som ett litet skott.

Men, nu är jag tillbaka på banan igen. Jag har pratat med mina barn, håller på att bli nykter. Morgondagen kan bara bli bra. Bara jag håller mig till planen. Håller mig till kaffe och vatten, gör en rejälv middag. Kanske tar en promenad trots att det regnar för att svettas ut det sista och låta kroppen slita lite efter att ha legat på en säng i en vecka mer eller mindre. Det är inget fysiskt fel på mig, inte än så länge i alla fall. Så att låta benen röra på sig lite, kanske bara en sväng runt kvarteret borde kunna göra susen. Klappa katten, dammsuga, tvätta. Duscha av mig svetten och ångesten. Sköta mina mediciner. Sova ordentligt. Läsa nått bra igen. Läsa är bra för mig. Det har jag inte gjort på några veckor. Det ger mig den flykt jag behöver utan att jag får någon baksmälla.

Så, go vänner. Det kan väl inte vara så svårt? Eller? Låta monstret, djävulen i mig ryta, skrika, gapa bäst fan den vill och kanske be en bön om att fanskapet ska hålla sig schacklat ännu en dag. Jag vet att jag står inför ett enormt problem, kanske skiter det sig redan i morgon. Men föresatsten är hög i alla fall.

Jag kan leva mitt liv som jag vill. Dricka så mycket jag vill Äta vilket piller jag vill. Men jag är inte beredd att betala priset.jag har letat efter mig själv i snart 40 år. Men jag låter nog hellre andra leva livet fullt ut som det sägs att man gör om man bortser från att livet innehåller konsekvenser. Jag har ingen lust att såra mer, att förstöra, att ljuga eller såra. Jag måste helt enkelt ta chansen när den kommer. Och i morgon kommer en chans, en av få. Så jag ska försöka ta den, jag vet inte om jag lyckas, men jag ska göra mitt bästa. För jag har mer att förlora än att vinna på att leva det här tomma, ensamma livet. Ingen blir lycklig ensam. Man måste ha någon att älska och bli älskad av och det gäller att göra sig själv värd att älska. Sen kanske man kan få ordning på livet, ångesten, depressionerna. Uppförsbackarna, och fallen, tomheten och fattigheten. Allt det som är fiende till livet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback