En mycket ful tanke
Kul. På Tv4 morgonprogram så kunde man se Maud Olofsson och Thomas Östros debattera penningpolitik, finanskris och arbetslöshet. Jag vet inte, men nog var Maud riktigt pressad, stressad och aggressiv. Alltså mer än hon brukar. Det kan inte vara lätt att i dessa dagar envist framhärda den berömda arbetslinjen. Tanken med den är ju att alla ska arbete och det är ju en bra sak i sig. Men sen kommer man ju till kruxet att Alliansen liksom har räknat med att man ska kunna skrämma folk till att arbeta för fulla muggar. Det förutsätter ju att det finns arbeten att söka och utföra. Nu är det helt plötsligt fritt fall bland företagen och varslen rasslar in dag ut och dag in.
Så, hur ska man då förklara att de personer som blir utan jobb även blir av med en vettig inkomst och dessutom ska börja betala högre skatt än när de arbetade? Maud kunde det då rakt inte, nä, hon spottade och fräste som en arg katt, tjattrade och tjatade och avbröt den stackars timide Thomas gång på gång medan hon däremot blev fly förbannad om han avbröt hennes mässande och väste "låt mig tala till punkt"!
Det är spännande tider måste jag säga. Jag har tyvärr märkt av ett mycket fult drag hos mig själv. Jag skäms att erkänna det och jag lovar att jag gör allt för att ändra tanken, men det finns en liten röst i mig som säger "smaka på den ni Svenska män och kvinnor som röstade på Alliansen och nu blir av med jobbet". Jag vet som sagt. Det är fult och elakt. Men det känns lite som om hela världen håller på att ställas på huvudet. Vi har de sista 10-15 åren levt i en värld där inkomst och sysselsättning har varit en måttstock på hur lyckad man är som människa. Det är ju ärligt talat inte bara direktörer som drabbats av både hybris och girighet.
Nä, den rådande tanken verkar ha varit att om du inte arbetar, om du inte har hög inkomst eller åtminstone har ett jobb med en bra titel så ska du skämmas och helst bara försvinna från jordens yta. Konsumtionen har hela tiden stigit, alla ska ha en stor, jättestor, platt-tv, fin bil och bo i ett stort hus. Men, kanske så går vi mot andra värderingar. Jag hoppas det i alla fall. Kanske, säger kanske, ökar empatin i samhället nu när många får smaka på den medicinen som kallas "utanförskap" nu för tiden.
Visst, jag pratar i egen sak och jag är mycket väl medveten om att det är skillnad på att vara arbetslös och söka arbete och att vara sjukskriven och arbetsoförmögen. Det kommer alltid att finnas de som anser att en sån som jag bluffar och bara är lat. De ser hur jag sover hur länge som helst och sedan tar en trevlig promenad i solen och de kan inte förstå varför jag inte skulle kunna jobba. Men förhoppningsvis så blir de några färre när landet, ja världen, genomgår det stora stålbad som vi har framför oss.
Kanske börjar vi uppskatta lite jordnära värden, döma varandra efter person och inte efter utanpåverk. Jag hoppas det i alla fall.
Usch, jag ser när jag själv läser det jag skrivit att det ser ut som om jag önskar att människor ska bli arbetslösa. Det gör jag givetvis inte. Som jag säger inledningsvis, jag är medveten om att det är en ful tanke som dyker upp i skallen på mig. Såklart är det bara som en blixt som virvlar förbi och när jag testar tanken så finner jag att jag borde skämmas som ens tänker så. Så, för att var tydlig, jag önskar ingen att bli eller vara arbetslös, jag vill inte att barn ska behöva lida för att föräldrarna får sluta på sina arbeten. Det hela är bara en såndär ful tanke som ibland dyker upp fast man inte egentligen kan stå för den.
Men jag måste i ärlighetens namn säga att den finns där. Precis som att jag ibland kan tycka att SD har lite rätt i sina argument fast jag den mesta tiden tycker att de ska bekämpas med alla demokratiska medel som finns. Som tur är så är man utrustad med ett samvete som kan berätta när man tänkt fel åt helvete. Så, varför skriver jag ens om det hela? Nja, troligen för att jag anser att resonemanget om en värdegrundsförskjutning inte är fel. Det gäller i hela västvärlden efter 8 år med GWB, galloperande girighet och där hotet om våld har varit det enda argumentet när världens olika länder träter. Nu lever vi i en brytningstid där vi får skärskåda våra paradigm.
Jag menar väl att jag hoppas att samhället mjuknar lite, att andra värden växer sig starka under dessa bekymmersamma tider. Att det kommer något gott ur allt elände och kaos. Kort sagt, jag hoppas att vi om 50 år kan säga att vi kom ur skiten starkare, snällare och mer omtänksamma.
Så, hur ska man då förklara att de personer som blir utan jobb även blir av med en vettig inkomst och dessutom ska börja betala högre skatt än när de arbetade? Maud kunde det då rakt inte, nä, hon spottade och fräste som en arg katt, tjattrade och tjatade och avbröt den stackars timide Thomas gång på gång medan hon däremot blev fly förbannad om han avbröt hennes mässande och väste "låt mig tala till punkt"!
Det är spännande tider måste jag säga. Jag har tyvärr märkt av ett mycket fult drag hos mig själv. Jag skäms att erkänna det och jag lovar att jag gör allt för att ändra tanken, men det finns en liten röst i mig som säger "smaka på den ni Svenska män och kvinnor som röstade på Alliansen och nu blir av med jobbet". Jag vet som sagt. Det är fult och elakt. Men det känns lite som om hela världen håller på att ställas på huvudet. Vi har de sista 10-15 åren levt i en värld där inkomst och sysselsättning har varit en måttstock på hur lyckad man är som människa. Det är ju ärligt talat inte bara direktörer som drabbats av både hybris och girighet.
Nä, den rådande tanken verkar ha varit att om du inte arbetar, om du inte har hög inkomst eller åtminstone har ett jobb med en bra titel så ska du skämmas och helst bara försvinna från jordens yta. Konsumtionen har hela tiden stigit, alla ska ha en stor, jättestor, platt-tv, fin bil och bo i ett stort hus. Men, kanske så går vi mot andra värderingar. Jag hoppas det i alla fall. Kanske, säger kanske, ökar empatin i samhället nu när många får smaka på den medicinen som kallas "utanförskap" nu för tiden.
Visst, jag pratar i egen sak och jag är mycket väl medveten om att det är skillnad på att vara arbetslös och söka arbete och att vara sjukskriven och arbetsoförmögen. Det kommer alltid att finnas de som anser att en sån som jag bluffar och bara är lat. De ser hur jag sover hur länge som helst och sedan tar en trevlig promenad i solen och de kan inte förstå varför jag inte skulle kunna jobba. Men förhoppningsvis så blir de några färre när landet, ja världen, genomgår det stora stålbad som vi har framför oss.
Kanske börjar vi uppskatta lite jordnära värden, döma varandra efter person och inte efter utanpåverk. Jag hoppas det i alla fall.
Usch, jag ser när jag själv läser det jag skrivit att det ser ut som om jag önskar att människor ska bli arbetslösa. Det gör jag givetvis inte. Som jag säger inledningsvis, jag är medveten om att det är en ful tanke som dyker upp i skallen på mig. Såklart är det bara som en blixt som virvlar förbi och när jag testar tanken så finner jag att jag borde skämmas som ens tänker så. Så, för att var tydlig, jag önskar ingen att bli eller vara arbetslös, jag vill inte att barn ska behöva lida för att föräldrarna får sluta på sina arbeten. Det hela är bara en såndär ful tanke som ibland dyker upp fast man inte egentligen kan stå för den.
Men jag måste i ärlighetens namn säga att den finns där. Precis som att jag ibland kan tycka att SD har lite rätt i sina argument fast jag den mesta tiden tycker att de ska bekämpas med alla demokratiska medel som finns. Som tur är så är man utrustad med ett samvete som kan berätta när man tänkt fel åt helvete. Så, varför skriver jag ens om det hela? Nja, troligen för att jag anser att resonemanget om en värdegrundsförskjutning inte är fel. Det gäller i hela västvärlden efter 8 år med GWB, galloperande girighet och där hotet om våld har varit det enda argumentet när världens olika länder träter. Nu lever vi i en brytningstid där vi får skärskåda våra paradigm.
Jag menar väl att jag hoppas att samhället mjuknar lite, att andra värden växer sig starka under dessa bekymmersamma tider. Att det kommer något gott ur allt elände och kaos. Kort sagt, jag hoppas att vi om 50 år kan säga att vi kom ur skiten starkare, snällare och mer omtänksamma.
Kommentarer
Trackback