Mina älskade underbara barn

Pust. Jag har varit i affären och handlat köttfärs för jag tänkte jag skulle göra tacos. Men när jag väl kom hem så svettades jag och var dyngsur efter regnet så jag fick lägga kläderna på torkning och sätta mig i morgonrocken och svettas som den otränade gris jag är. Fan jag måste göra nått åt mina kondition. Nått, vad som helst. Jag kommer få en brakattack en vacker dag och då ligger jag hör och dör och blir ett fult lik medan katten får tugga på mig för att få mat innan någon hittar oss.

Men innan dess hann jag få en fars dags hälsning från min yngsta son en dag i efterhand. Han hade inte fått använda datorn igår och har glömt bort mitt mobilnummer stackarn. Men bättre sent än aldirg. Och så pratade jag både med honom och min äldsta son som gett sig fan på att gå på dagens rep vad som än händer trots sin ångest för att visa upp den nya gitarren och prova den i de stora förstärkarna. Så jag mår bra när det gäller barnen. Otroligt bra. Jag och min yngsta son kom överrens om att vi snart måste träffas. Vi har väl bara träffast en 4 gånger på två år nu. Det är stor skillnad när jag hade honom alla kvällar och helger hans mor jobbade innan. Minst en gång i veckan och varannan helg. Men sen fick hans mor tuppjuck, en hel del beroende på mitt oraoande beteende rent psykiskt och även mitt missbruk och bestämde att han inte fick sova hos mig mer och sedan jag flyttade ifrån min före detta fru har jag knappt sett grabben. Hans mor vägrar fortfarande att låta honom sova hos mig trots att han vill det och tjatar på henne. Men jag tänkte försöka ta ett rejält prat med henne och förklara att jag givetvis sköter mig när han är här. När mina barn är här är jag ju lycklig och gör allt för att få ha dem hos mig.

Vi får börja med lite besök då och då, sen får vi se vart det leder. Han blir ju äldre och kommer väl tillslut helt enkelt ta bussen ut till mig vad hon än säger. Jag saknar mina barn så det värker i mig. Jag tror det är lite det som spökar i att jag mår så dåligt som jag gör. Innan levde jag rätt ensamt och för mig själv med, oavsett om jag hade sällskap eller inte, men jag hade mina barn. Varje fredag de var hemma hos mig hade vi fredagsmys med chips och dricka och tvtittande. Sen var det inte alla dagar jag mådde bra. Men jag mådde fan så mycket bättre när jag hade dem hos mig än när jag var ensam.

Men, de dagarna är över nu. Ingen av mina barn sover i Musse Piggpjamas längre, ingen låter mig duscha dem. De står alla på tröskeln, eller som i min äldsta son som redan tagit klivet över, till att bli vuxna. Skaffat sig egna liv, egna vanor. Vill inte sitta med gamla farsan och knapra chips på fredagen för att sedan ta en promenad längs med Viskan på lördag förmiddag. Men det kan jag acceptera. Men jag vill gärna träffa dem. Vara en del av deras liv, precis som jag varit på ett eller annat sätt i 18 år nu. Jag hoppas, vid gud vad jag hoppas, att de inte växer upp allt för bittra på mig utan vill komma hem på söndagsmiddag med sina respektive när den tiden kommer. Nån gång i månaden i alla fall. Låta mig vara barnvakt när de vill gå på bio när den tiden kommer och de får egna barn. Att de vågar lita på mig till det.

Så vill jag ha det i alla fall.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback