WoBWorld

Det är tyst och stilla nu. Alla sover. Katt, hund, kvinna och två fåglar. Utom jag. Jag sitter här och försöker komma på vad det är jag vill berätta. Utanför är världen vidunderlig. Kall och svart men med ljusa, varma stjärnor på himlen. Jag borde nog stänga balkongdörren men jag orkar inte. Det får vara kallt om fötterna. Bäst så kanske när jag tänker på det.

Jag blöder inte längre. Inte mycket i alla fall. Visst finns såren kvar och helt klart behöver de flesta av dem mer omvårdnad. Alla ord, alla förlorade kontakter och vänner finns där bak i min skalle och skvalpar omkring som om de inte hade annat att göra. Men. Det har jag. Jag har en massa att göra. Jag ska sova lite. Stiga upp. Har jag tur så är jag vaken före kvinnan och kan bjuda på kaffe på sängen. Sen är det dags att ta och koppla den svarta hunden och ge sig ut i vårmorgonen för att bara finnas till. Jag som kunde sitta i dagar, ja nästan veckor, i min lägenhet längtar nu efter en liten kort morgonpromenad med en nyfiken hund. Miss B, jag fattar nu vad du menar.

Det roliga, eller märkliga är att jag inspirerad av Winston Churchill har kallat mina depressioner för den svarta hunden och helt plötslig är den svarta hunden en del av lösningen. Hur ska man ställa sig till det? Ännu ett av livets alla mysterium.

Så, jag sitter här mitt i natten och försöker finna en lösning på det lilla problemet att varken jag eller kvinnan har en endaste liten spänn på fickan. Vi är kort och gott fattiga som kyrkråttornas löss. Det är låååångt till måndag när jag får min lilla del av den ekonomiska kakan. Men. Det löser sig.

För en gångs skull så slipper jag sitta och överlägga med mig själv utan jag har någon att dela min fattigdom med. Våra ögon söker varandra. Vi flätar samman våra händer och våra läppar söker trygghet hos varandra. Fattiga och kära. Lite saga över det hela. Sagor brukar sluta bra så vi får hoppas att även den här gör det.