Free as a bird
Ett övergångställe i London. Att det kan bli en av de mest berömda bilder som finns. 4 män. Kungar av världen. Jeans, kavajer, en vit kostym. En gul bil med skylten 28IF. Världens absolut bästa skiva. Ett så värdigt slut. 4 män som gjort allt tillsammans i 10 år. De har skapat nått som ingen annan gjort innan och ingen kommer att kunna göra efteråt. Jag lyssnar. Tyst, Jag har stängt av de stora högtalarna och lyssnar i Notebooken. Viskningar. Free as a bird. Jag är fri. Fångad i livet med friare än någonsin. Kanske är det så att den vuxna kärleken eller vad det är är så mycket bättre, så mycket klokare än den dårskap som drabbar varje ung man och kvinna? Free as a bird.
Jag sitter här och kan inte sova. Väntar på att kvinnan med de långa benen och de kloka tankarna ska skicka ett sms till. Men mest hoppas jag att hon får sova. Får ro. Får drömma om vackra ting, om vita moln på en blå himmel, om Viskans gröna vatten, om en sol som skiner underbart varmt mot ryggen och långa promenader med den svarta hunden och jag. Stanna på en grusgång, bara för en sekund, kyssas och sedan gå vidare. Kanske i tystnad, kanske i ivirig prat. Free as a bird.
Jag har väntat så länge på någon som kan ge mig nya tankar. Mina egna är gamla och unkna. Arga och sura och tvära. En bakfull Bellman utan talang. Men så finns hon där, så nära och ändå så längt bort och jag bara funderar på varför jag inte träffat henne tidigare. Men sånt kan man lura på tills man hamnar på toalettgolvet, naken och krälar i ångest. Jo, mina vänner. Jag har varit där. Bokstavligen klättrat på väggar. Nu klättrar jag på livet. Fel. Livet lyfter mig. Det är som om någon har tittat på mig de senaste 10 åren och sagt till sig själv "nä, nu räcker det, ge grabben en smula ro".
Mina problem är kvar. Mina tankar rusar. Mitt blod pumpar. Min lust att bedöva mig från livet är onekligen densamma som den var förra veckan. Men så tänker jag lite. Ok, tänker jag. Om jag nu ska må kass. Så låt mig må kass med någon som låter mig gråta, precis som kvinnan med de långa benen lät mig göra andra dagen vi träffades. Hon dömde mig inte, om blev inte rädd. Hon höll om mig och jag slutade gråta för jag kom på att, jag behöver inte gråta mer. Jag är den jag är och den kan jag förrändra.
Så. Behandlinghem. Efter påsken. 4-5 veckor till att börja med. En vacker vit kåk full med människor som vet precis vad kris betyder och som inte dömer men däremot säger "dina problem kan bara du lösa". Lite rädd är jag. inte för att vara där, men för att möta mig själv. Jag flyr. Alkohol. Tidningar. Skriva, skriva, skriva. Jag älskar att tänka men jag hatar att känna. Så. Nu ska jag lära mig att känna utan att dö. Enda problmet är, jag vill inte vara ifrån kvinnan med de levande ögonen som bjuder på kaffe och som har en svart hund. Alls. Inte mer än 12 timmar. Det kan jag fixa. För det går ju att prata genom telefonen och sms och msn och bara genom att tänka och förstå att hon troligen tänker det samma. Men jag vill se de långa benen, byxorna med en lapp på vänster knä och hur hon tar på sig glsögonen, binder upp håret och kopplar den svarta hunden. Känna doften av hennes hår smaken av lypsyl. Men. Kanske, förhoppningsvis, så kommer jag ifrån hemmet lite klokare. Lite smartare. Lite mer i kontakt med mig själv.
Som hon sade, kvinnan med håret som faller ner i pannan på natten, "nä, du känner nog inte dig själv när du ligger med lunginflammation i 3 veckor utan att söka hjälp". Det är ju så sant. Någonstans, jag vet inte vart, jag har slutat förstå vad som sitter i kroppen och vad som sitter i skallen. Jag har tappat bort mig själv. Men hon ser mig. Hon vet vem jag är. Men det är inte hennes uppgift att locka fram jonas från WoB. Det får Jonas göra själv. WoB kommer alltid att finnas. Dr.Winston O´Boogie. Men. Jag är jag och jag har äntligen funnit en kvinna, fel, en mäniska som ser mig. Vad det än blir av det hela så hoppas jag vid nån gud som någon tror på att vi kommer att finnas för varandra resten av våra liv.
Free as a bird.
Jag sitter här och kan inte sova. Väntar på att kvinnan med de långa benen och de kloka tankarna ska skicka ett sms till. Men mest hoppas jag att hon får sova. Får ro. Får drömma om vackra ting, om vita moln på en blå himmel, om Viskans gröna vatten, om en sol som skiner underbart varmt mot ryggen och långa promenader med den svarta hunden och jag. Stanna på en grusgång, bara för en sekund, kyssas och sedan gå vidare. Kanske i tystnad, kanske i ivirig prat. Free as a bird.
Jag har väntat så länge på någon som kan ge mig nya tankar. Mina egna är gamla och unkna. Arga och sura och tvära. En bakfull Bellman utan talang. Men så finns hon där, så nära och ändå så längt bort och jag bara funderar på varför jag inte träffat henne tidigare. Men sånt kan man lura på tills man hamnar på toalettgolvet, naken och krälar i ångest. Jo, mina vänner. Jag har varit där. Bokstavligen klättrat på väggar. Nu klättrar jag på livet. Fel. Livet lyfter mig. Det är som om någon har tittat på mig de senaste 10 åren och sagt till sig själv "nä, nu räcker det, ge grabben en smula ro".
Mina problem är kvar. Mina tankar rusar. Mitt blod pumpar. Min lust att bedöva mig från livet är onekligen densamma som den var förra veckan. Men så tänker jag lite. Ok, tänker jag. Om jag nu ska må kass. Så låt mig må kass med någon som låter mig gråta, precis som kvinnan med de långa benen lät mig göra andra dagen vi träffades. Hon dömde mig inte, om blev inte rädd. Hon höll om mig och jag slutade gråta för jag kom på att, jag behöver inte gråta mer. Jag är den jag är och den kan jag förrändra.
Så. Behandlinghem. Efter påsken. 4-5 veckor till att börja med. En vacker vit kåk full med människor som vet precis vad kris betyder och som inte dömer men däremot säger "dina problem kan bara du lösa". Lite rädd är jag. inte för att vara där, men för att möta mig själv. Jag flyr. Alkohol. Tidningar. Skriva, skriva, skriva. Jag älskar att tänka men jag hatar att känna. Så. Nu ska jag lära mig att känna utan att dö. Enda problmet är, jag vill inte vara ifrån kvinnan med de levande ögonen som bjuder på kaffe och som har en svart hund. Alls. Inte mer än 12 timmar. Det kan jag fixa. För det går ju att prata genom telefonen och sms och msn och bara genom att tänka och förstå att hon troligen tänker det samma. Men jag vill se de långa benen, byxorna med en lapp på vänster knä och hur hon tar på sig glsögonen, binder upp håret och kopplar den svarta hunden. Känna doften av hennes hår smaken av lypsyl. Men. Kanske, förhoppningsvis, så kommer jag ifrån hemmet lite klokare. Lite smartare. Lite mer i kontakt med mig själv.
Som hon sade, kvinnan med håret som faller ner i pannan på natten, "nä, du känner nog inte dig själv när du ligger med lunginflammation i 3 veckor utan att söka hjälp". Det är ju så sant. Någonstans, jag vet inte vart, jag har slutat förstå vad som sitter i kroppen och vad som sitter i skallen. Jag har tappat bort mig själv. Men hon ser mig. Hon vet vem jag är. Men det är inte hennes uppgift att locka fram jonas från WoB. Det får Jonas göra själv. WoB kommer alltid att finnas. Dr.Winston O´Boogie. Men. Jag är jag och jag har äntligen funnit en kvinna, fel, en mäniska som ser mig. Vad det än blir av det hela så hoppas jag vid nån gud som någon tror på att vi kommer att finnas för varandra resten av våra liv.
Free as a bird.
Kommentarer
Trackback