När man smälter ner det svarta och det grå i kärlekens brännande vita eld finner man att det mjuknar, vrids, förvanskas. Man ser äntligen att allt det man var så rädd för inte finns. Inte längre ens som en mardröm.
Han och hon. Hon och han. Hon och jag som blivit oss. Hon sitter tyst och vacker bredvid mig och läser medan jag skriver. Tunna, spindelvävsttunna löv täcker ännu gräset men vi anar alla att snart knoppar buskar och blommor och längtan efter sommaren har ersatt fruktan för att tillbringa dem ensam. Vi ska gå långa promenader. Sitta vid vattnet opch prata. Dricka lite kaffe eller rött vin i plastglas. Kanske blir vi tysta. Bara lyssna på det egna hjärtat och känna doften av solvarmt vatten och nyklippt gräs och koldoften från miljoner grillar.
Vi är oss. Tårar av total lycka jagar i mitt bröst, försöker övertyga mig om att jag borde släppa fram dem och det kommer jag att göra. En efter en. Men inkilade mellan de där salta tårarna ska jag placera ett leende. Han och hon. Hon och han. Hon och jag. Vi som blev oss.
När vi väl finner att hösten återigen kommer över oss med sina sluga löften och hot om kyla, väta och evigt mörker hoppas jag verkligen att jag får sitt bredvid henne i mitt rum eller hennes. Prata om sommaren och hur underbar våren blev och böckerna vi just läser och vad vi ska äta.
Livet är hon och han. Han och hon. Hon och jag. Vi som blev oss. |