jag har målat in mig i det berömda hörnet fast jag sitter i ett runt rum

Det här eviga kriget jag befinner mig i. Mot mig, genom mig, för mig, är jag trött på. Så trött. Det hade kanske sin charm när jag var 20 och var övertygad om att det skulle ge fred i mig men nu är jag så trött på att vakna och vilja sova.

Dagar blir till år och någonstans så sprider minnen sina skurar men det mesta är väl redan borta. Alla kärlekstunder, alla promenader, alla måltider, allt tv-program, alla känslor, alla tankar, all alkohol, alla minnen blir till bleknade minnen återigen. Samma samma blir till ingenting.

Så kanske ska jag fundera på att göra det jag gjort, fast bättre. Lättare. Gladare. Som att måla en tavla utan att använda färgen svart efter att man har målat kolsvarta tavlor i hela sitt liv.

Jo jag är en smula nere, som kanske den uppmärksamma läsare sett. Jag är så trött på att vara mig. Eller, jag är trött på att vara den där rösten som låter som mig. Själv sitter jag imuti allt det där fabulösa och leker med luften. Men jag har målat in mig i det berömda hörnet fast jag sitter i ett runt rum. Omöjligt säger du men helt klart sanning säger jag.

Nä. Nu ska jag röka.



Läs även andra bloggares åsikter om
, ,

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback